Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORDISK TIDSKRIFT.
stämningar uveckla sig under en följd af växlande tillstånd och hän
delser, hvilka alla från deputationens uppträdande hos konungen (i
prologus) till den af Oedipus själf framtvungna upptäckten, att hans
onaturliga brott framkallat gudarues vrede öfver det land, hvars väl
görare han anser sig vara, sluta sig tillsammans till en enda hand
ling, hvilkens begynnelse, fortgång och slut på ett på en gång naturligt
och öfverraskande sätt sammanträngas inom den tid, skådespelet tänkes
upptaga. Denne rent dramatiska del bildar tillsammans med den lyriska
ett skönt sammanfogadt större helt; borttoges den senare, skulle dikten
visserligen beröfvas sin skönaste ’prydnad men ett dramatiskt helt skulle
dock återstå. En sådan sophokleisk tragedi, utan särskild lyrisk be
ståndsdel, är Kungarne på Salamis. Chorens betydelse för själfva dia
logen är i detta skådespel på visst sätt ersatt dels genom den kollek
tivperson ”Folket”, hvilken Runeberg på enstaka ställen infört, dels
och mycket mera genom Tekmessas rådande och medlande personlighet
(jfr. afd. AHI af denne uppsats). Det lyriska i tragedien kan ock i
visst hänseende sägas vara ersatt genom den rikare utveckling af känsla
och reflexion, som utmärker Runebergs dikt framför dialogerna hos
den i handlingen och karaktersteckningen fördjupade Sophokles.
11.
Af Sophokles sju till vår tid bevarade skådespel är Konung Oedi
pus det mest tragiska för så vidt hela handlingen och hvarje del däraf
ådagalägger, huru Oedipus fullbordat sitt öde just genom att undfly
det. Oedipus kan med skäl sägas vara liksom typ för en tragisk per
son; det är därför ej att undra, om, oaktadt både fabels och personers
olikhet i öfrigt, hvarje annan tragedi har något som påminner om
Oedipus. Icke minst gäller detta om Kung Fjalar och Leokritos, sär
skildt i deras förhållande till orakel och siare. Hvarje moment i denna
tragedis handling utvecklar sig ock ur det föregående på ett så naturligt,
men tillika hälst för hjälten själf så öfverraskande sätt, att man knappt
kan tänka sig något mera fängslande skådespel. Det är likväl bekant,
att denna äfven i forntiden högt prisade tragedi icke vann högsta pri
set, då den först uppfördes, utan fick stå tillbaka för ett nu okändt
stycke af en obetydlig författare. Man antager (Wolfls uppl. p. 138), att
orsaken härtill låg i musiken och andra till uppförandet hörande ting,
men det låter tänka sig, att den haft en djupare grund i stycket
själft. I samma mon nämligen, som detta alt igenom framställer hjäl
tens kamp med ödet, saknar det hvad de flesta Sophokles’ skådespel
ega, en mångfald af olika karakterer och kämpande menniskoviljor. I
Oedipus är hjälten icke blott en utan ensam; när han på höjden af
makt och ära finner sig vara föremål för beskyllningar, hvilkas giltighet
hans samvete förnekar, liksom ser han sig omkring efter en mänsklig
504
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
