Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORDISK TIDSKRIFT.
enhet, att en person är skådespelets hjälte, såsom den, hvilkens karakter
och känslolif komma till den rikaste utveckling och hvars öden äfven
mest väcka åskådarens eller läsarens deltagande och sympati, men icke
på samma gång den, i hvilkens handlingssätt och öde det tragiska för
nämligast komma till uppenbarelse. Elektra är t. ex. ostridigt hufvud
person i tragedien af detta namn, men tragisk person är hon knappast ;
det tragiska ligger i det öde, som öfvergår Atreus’ hus som ett helt,
och icke i hjeltinnans lidanden. I Antigone är otvifvelaktigt titel
hjältinnan styckets lyriska hufvudperson och vi veta, att hennes roll
plägat spelas af protagonisten; men den tragiske personen är, såsom
Runeberg i ofvan anförda uppsats visat, Kreon, alldenstund skådespelets
”grundtanke ligger i Kreons krossade öfvermod och straff”, så som
ock den lärdom af handlingen, hvilken choren uttalar i slutorden, gäller
Kreon och ej Antigone. Hvad Runeberg på samma ställe säger om
Hjalmar och Oihonna i ”Kung Fjalar” att dessa ”sköna varelser äro
att betrakta som underordnade personer i dikten”, måste i viss mon
och med afseende på tragediens grundtanke också gälla om Antigone,
för så vidt som hon är den tragiska handlingens objekt och ej dess
subjekt. Det är dock en stor skilnad mellan dessa objekt, Hjalmar
och Oihonna å ena sidan och Antigone å den andra. De förre äro,
såsom Runeberg säger, ”utan ansvar och skuld”, under det Antigone
har positivt rätt i sin handling, enligt alla de öfriga personernas (d.
v. s. skaldens) slutliga erkännande och såsom fri, moralisk personlighet
handlingens verkliga hjältinna.
Liksom i sist nämnda tre skådespel föreställer handlingen i Kun
garne på Salamis begynnelse, utveckling och utgång en strid på lif
och död mellan tvänne partier: det är företrädesvis med dessa skåde
spel, det Runebergska har mycket både gemensamt och lika i situation
och karakterer så väl som i anda och behandlingssätt.
Den grekiska tragedien framställer i regeln på scenen’endast furst
liga personer ur de från sagan och den episka dikten bekanta forn
tidsslägterna. Detta förhållande är grundadt både i denna poesis ande
och i hennes historiska utveckling ur epos och segersången. Mennisko
lifvets skiftningar af lycka och olycka, af fruktan och hopp, sorglös
njutning och dystert allvar, menniskans egen storhet och litenhet
alla dessa motsatser kunna blott hos sådana personer framträda i all
sin skärpa, hvilkas fall är i samma mon djupt och tungt, som de i
lyckans dagar både varit föremål för en än vördnadsfull än afundsjuk
uppmärksamhet och själfve frestats till öfverdåd och förmätenhet (Ari
stot. poet. c. IX). ”Ju högre fjellets brant, ju djupare inunder”
denne tanke gifver sig under de lidanden och faror, i hvilka hjältens
höghet och hans lidelser inveckla honom, ofta luft däruti, att han pri
sar den simple, obemärkte mannen lycklig, därför att hans små for
dringar af lifvet också lätt tillfredsställas (jfr Eurip. Iph. Aul. v. 17
506
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
