Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORDISK TIDSKRIFT.
Djerfts för hans ögon resa denna minnessten?
Då skall det svaras; ädle fremling, undra ej!
Två makter gjort det, starkare än herrskarn här:
Ett sonligt hjertas kärlek och en moders bön. (Runeb. p. 179).
Ingen kan neka, att denne hjälteson är sin fader hos Homerus
och Sophokles lik både i hårdhet och i storslagenhet (den vilda kraf
tens man, Ajax, den store förfärlige, Soph. Aj. 205). Dessutom gifver
honom både hans hängifvenhet åt sin mor ett drag af älsklig oskulds
fullhet och hans naiva tro på sin konungarätt och sin framtids ”herr
skareglans” en sådan ungdomsfriskhet, att man just tycker sig förnimma,
hurusom hans faders välsignelse (ofvan sid. 8) på honom gått i uppfyllelse.
Hans varma tacksamhet mot den ädle, uppoffrande Leontes, sorn bytt
rustning med honom (p. 176), är ock ett mildare drag i hans karakter,
som förtjänar att antecknas.
Men för öfrigt är klart nog, att denne unge konung icke är på något
sätt hufvudperson i tragedien. Det är mera hans rätt än hans person
hvarora alt rör sig. Det är hans rätt, hans trognes kärlek och hans
medtäflares uppoffring, som för honom till seger, icke hans egna brag
der eller förtjänster. Detta är hans öde, mot hvilket han förgäfves
spjärnar, vädjande till framtidens dom:
Folk är jag nu Dig obekant,
Skall Du mig lära känna (slutet af Akt. IY.).
Vi höra ock att Eurysakes stått manligen i striden; men då han
kommer för att med dödshugg åt Leiokritos göra sin seger fullstän
dig, slår tyrannen svärdet ur kungens hand och fullbordar själf sitt öde.
Den unge konungen skalljust ärfva alt och intet förvärfva; han skall vara
Ajax’ och ej sina bragders son. Denna yttre obetydlighet motsvaras af
Euryrakes’ inre obetydlighet i det, som beträffar karakterens och känslor
nas utveckling. Han är, oaktadt de hårda pröfningar hans ungdom ge
nomgått, ännu samma oförståndiga och själfviska barn, som han var
då han gungade på sin fars armar och prisades lycklig för sin brist
på erfarenhet af lifvet. Han vet ej af mer än en väg i lifvet, hoppets
väg från förtryck och tvång till makt och glans, han känner det rätta
blott såsom sin rätt. Sedan han vunnit sin frihet, är hämd hans enda
tanke, och när han afstår från att öfva denna hämd mot döda, gör han
det visserligen icke såsom Menelaus i Sophokles’ Ajax af feghet, men
icke heller af insikt i det rätta:
Ej fattar jag, hur gudars rätt förnärmas kan
Dermed att denne utan graf blir gamars rof (p. 177; Soph. Ant. 1039 ff).
Han gör det för sin moders skull, såsom Agememnon för Ulixes’ (Aj.
1370 ff.), och på det hans sonliga kärlek må bli uppenbar för verlden.
512
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
