Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RUNEBERGS TRAGEDI, KUNGARNE PÅ SALAMIS.
Men hvad jag ägt och ägor och förlora kan
Hvad gäller detta, då det vägs mot hennes bud (p. 102).
Leontes’ uppoffring är till och med större än Antigenes, emedan
denna, då hon begick den handling, som vållade hennes död, ej höll
lifvet mycket värdt och hon egde sin kärleks föremål i Hades (Ant. 461
ff); Leontes hembär den lycka, han eger och kan vänta, såsom offer
åt sin pligt, då han i stället för att osedd rödja den redan hälft döde
medtäflaren ur vägen, såsom en tanke frestar honom (p. 95), räddar
honom åt lifvet och för honom till den thron, han själf var utsedd
att ärfva. Han är sålunda i sitt pathos ännu mera antikt ren än An
tigene, i sin barnsliga, anspråkslösa innerlighet och fasthet en full
ständig motbild till ”den trogne Jonathan”, endast dikten jämte sin
Saul (Leiokritos; jfr I Sam. 20. v. 3) äfven egde en David. Men om
något sådant förhållande å Leontes’ sida till Eurysakes eger dikten
ingen antydan. Det som skiljer Leontes både från Antigone och an
dra hjältar i lidande och försakelse, är just detta, att den plikt, för
hvilken han offrar lif och lycka, icke eger någon bundsförvandt i hans
hjärta. Jonathan liksom drifves af en oemotståndlig sympatin att
lägga sin krona för den af Gud utsedde motkonungens fotter (1. c.
23. v. 17); Antigone jordar Polynikes icke blott af plikt utan ock af
kärlek; hos den af Apollo sände modermördaren Orestes är både hat
och kärlek med i gärningen, men Leontes offrar sitt lif ”sitt unga,
varma lif” blott för sin plikt, mot sitt hjärtas varmaste önskningar, till
förmon för en person, vid hvilken blott dennes ärfda rätt binder ho
nom, men som är för hans hjärta alldeles främmande. Om något slags
vördnadsfull beundran hos uppkomlingen för den ”gudaborne” eller
någon hjärtats omedvetna dragning till den jämnårige medtäflaren för
nimma vi ingenting. Leontes önskar Eurysakes’ död och glädes som
ett barn vid den falska underrättelsen därom; när han sedan uppträ
der lefvande, är han för Leontes icke kär men som konung helig
(p. 102).
Denne mer än ridderlige martyr för legitimiteten är det oaktadticke
någon figur af dimma eller marmor, utan har, liksom Antigone, känsla
både för lifvets verksamhet och för dess fröjder. Vi ha sett den hän
förelse, med hvilken hans förhoppning fästat sig vid det väntade herr
skarekallet och den glädje han uttrycker vid underrättelsen om Eu
rysakes’ död. Lika sann och naturlig är hans sorg då förvillelsen
skingras, och likväl är hos honom ingen tvekan eller strid mellan
plikt och böjelse:
Det är han! förundransvärdt
är detta lugn likt dödens, som jag känner nu,
Då allt är afgjordt då mitt olycksmått är fullt (p. 100).
521
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
