Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RUNEBERGS TRAGEDI, KUNGARNE PÅ SALAMIS.
Men lif, mitt unga, varma lif farväl, farväl!
Din honungsljufva blomning att få sluta in
I dödens vinter räknar jag för vinning nu (p. 137).
Det andra är hans tro på ett återseende i en verld, där detta
skugglifs motsatser äro utjämnade:
Mitt hopp står fast
På en försoning åter, när i Hades’ natt
Ej kungamantelns skimmer bländar mer hans syn (p. 166).
Lcontes’ trohet mot Eurysakes är en i hans timliga förhållanden
grundad bitter plikt, från hvilken döden befriar honom, men den kär
lek som fäster honom vid Dike, så väl som vid hans far, är evig som
hans eget väsende och utvecklar sig i sin frihet först på andra sidan
grafven. Så är det ock Antigones förhoppning, då i detta lifvet gu
dar och menniskor svika henne, att det för henne finnes kärlek i ett
annat lif:
När dit jag kommer, detta är mitt vissa hopp,
Kär helsas jag af fader, älskad utaf Dig,
Min mor, och hulde broder, kär af Dig också. (v. 897).
Kärlek är hvarken Antigones eller Leontes’ grundpathos eller in
nersta driffjädren till deras handlingar: men det är dock ren och sann
kärlek, som gifver dessa stränga karakterer tillika en oförvansklig skönhet.
VI.
Det tragiska i dikten ligger emellertid icke i karakterernas skönhet
eller känslornas ädelhet, än mindre i de sköna och ädla personligheternas
sorgliga öde. Enligt Aristoteles är det tragediens uppgift att framställa
”fruktan och medlidande värda händelser i högt uppsatta personers lif”,
men detta fruktansvärda eller sorgliga hvarken kan ligga däri, att den dyg
dige blir lycklig och den brottslige olycklig, än mindre får det ligga däri
att den dygdige blir olycklig och den brottslige lycklig, ty en sådan
utgång är för vår sedliga känsla stötande. Hjälten måste därför, heter
det, hvarken vara framstående genom dygd eller last och orsaken
till det, som väcker fruktan och medlidande, får icke ligga i karak
terens elakhet eller dålighet utan i en enskild förbrytelse (a/LioQiia).
Aristoteles använder nämligen detta ord i en så vidsträckt bemär
kelse, att både Modeas af hämndbegär föranledda barnamord och Oe
dipi i själfförsvar företagna mord på sin okände fader faller under
dess begrepp. Använda vi dessa Aristoteliska bestämningar på Au
tigonc och kungarne på Salamis, så blifver utan tvifvel i främsta rum-
523
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
