Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RUNEBERGS TRAGEDI, KUNGARNE PA SALAMIS.
kritos hos Runeberg. Båda handla orätt men vilja, hvar på sitt sätt,
det goda och rätta. Särskildt Leiokritos är, såsom vi sett, alls icke
en elak en dålig menniska; det personligt tyranniska: vällusten, ond
skan och fegheten, som utmärker den ”omanlige, illfundige” Aegisthus
hos Homerus och Sophokles eller ”tyrannen” i Platos ”stat”, har
Runeberg liksom afsöndrat och hypostaserat i en särskild person,
Rhaistes, hvilken därigenom blifvit en mera reflekteradt ond karakter
än någon af dera, som uppträda i grekiska tragedier. Hans ord i
dödsstunden: ”0 Brinnyer, Er var jag genom lifvet, blir i döden Er”,
bilda en märklig motsats till den ängsliga fromhet, hvarmed äfven
Aegisthus anser sig böra undvika Nemesis i sitt tal om Orestes (El.
1467). Sin ädla natur visar Leiokritos, liksom Kreon, icke minst
i förhållande till sin son, men båda visa ock sin själfklokhet och för
mätenhet i förhållande till sönerna; båda straffas ock förnämligast
genom sönernas öde. Men olikheten mellan dessa personer är dock
större än likheten. Kreon är fariséen, Leiokritos syndaren. Kreon
är ej från början brottslig utan har med rätt kommit på thronen och
just medvetandet därom är en af orsakerna till hans högfärd och själf
tillräcklighet (v. 173, 736). Han hliv först brottslig genom det in
skränkta och hårda sätt, hvarpå han begagnar sin nyvunna makt i
strid med en högre rätt. Först är han väl en ärlig ifrare för regentens
absoluta makt, men då han såras i sin förmenta allklokhet och dock
ej vill gifva sanningen rätt, vänder han sig med sofistiskt och rått
hån mot både religion och mänskliga känslor (524. 569. 1033 ff.). Fastän
subjekt, om vi så få säga, för den mänskliga sidan af det tragiska är
han dock en liten person, och tragediens handling får sin mänskliga
storhet uteslutande genom Antigone, föremålet för hans forblindelse.
Leiokritos är en både större och djupare karakter. Han är från bör
jan brottslig, men icke af dålighet eller elakhet, utan såsom offer för
ärelystnadens frestelse, hvilken hans högsinta natur och hans begåfning
gjort för honom oemotståndlig. Men tillika rör sig hos honom alt
igenom behofvet af försoning, till en början visserligen påverkadt af
åsikten om en s. k. politisk moral, som ställer regenten öfver det
vanliga lifvets sedebud (jfr Ulixes hos Soph. Philokletes 81. 82), men
sedan af djupare och sannare halt. Han vill blott icke för försoningen
liksom betala det pris, hvilket icke blott Leontes utan äfven han
själf vet, att gudarne fordra, nämligen att han skall afstå från sitt
orättfångna gods, utan dagtingar med gudarne och vill försona sitt
fel genom mild styrelse och konungsliga bragder. Ännu då han, som
han tror, dödat sin laglige konung, finner han sig ej behöfva annan
försoning:
Zeus, konung öfver konungar, allherskare,
Jag lofvar åt Ditt altar hekatombers gärd
527
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
