Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORDISK TIDSKRIFT.
Ett vet jag dock, ett offer Dig långt kärare
An feta stycken af förblödda hjordars kött.
Det är ett bränneoffer, då när menskan rörd
Af Dig till mildhet bränner upp sitt hat sin hämnd.
(Ruueb. 167; jfr Tegnér, Försoningen, Samlade skrifter 1860 I. 161).
Ännu anar han ej, att handlingar af mildhet och rättvisa icke äro
ett Zeus kärare offer än ”feta stycken af förblödda hjordars kött” af
den, som ej helt vill hängifva sig åt gudarnes vilja. Gudarue taga
icke mot denna halfva underkastelse; tyrannen måste gifva alt hvad
han eger, sitt rike, sin son och sig själf, i det han erkänner gu
darnes vishet och rättfärdighet såsom makten i verldcn. Det är,
liksom i Kung Fjalar, en strid mellan gudarne och hjälten, en strid
som slutar med gudarnes seger icke blott i händelsernas utveckling
utan ock öfver hjältens sinne. Denne seger är af helt annat slag än
Ajaxs trotsiga själfmord och den tillintetgjorde Kreons förtviflan.
För Runebergs hjältar är nederlaget också en upprättelse. Skalden
säger själf om Kung Fjalar (Sami. Skrifter YL 334—5): ”Först när
gudarnes straff drabbar honom och han förödmjukad nödgas erkänna
dem, kommer han i Morannals ställning och är såsom krossad och
böjd i större mening glad och segrande än han var under sin för
menta storhet. Äfven för honom klarnar nu ett lif bortom döden
och han utbrister till gudarne:
Jag har lärt Er känna, ej jag blyges
Att mig böja för Er en gång.
Mätt jag är på lifvet och mensklig storhet
Är mig ringa vorden. Jag går till Er.
Det är icke mer döden han ser som ett mål, utan lifvet hos
gudarne.
Visserligen kan icke alt detta sägas om Leiokritos, som inga
lunda skiljes från lifvet glad och segrande. Dock gäller äfven om
honom, att icke blott jordisk storhet utan ock jordisk sorg synes ho
nom ringa mot den verld af evig makt och rättvisa, som klarnat för
hans öga, och att han i detta medvetande är rikare än han var, då han
ej visste af annat godt, än det han själf fann vara blott sken och svek.
I sammanhang med detta försonande i tragediens utgång står,
att Runeberg i sitt grekiska skådespel i någon raon upphäfver den
grekiska religionens motsats mellan lifvets och dödens gudar, och
därmed äfven kommer till en mera positiv föreställning om ett annat
lif än enligt den homeriska verldsåskådningcn var möjligt. När Ti
resias i Sophokles’ Antigone råder Kreon att jorda, Polynices och
befria Antigone från att jordas lefvande, grundar han sin förmaning
på den satsen att den lefvande tillhör den öfre verldens gudar (Dii
superi) men den döde underjordens (inferi). Kreons förfarande inne-
528
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
