Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EOENSVENSKA UUNHANDSKRIFTEK.
andlige. *) Man ser däraf till fullo, att den nya odlingens målsmän
ingalunda tvingat folket att utbyta sin inhemska skrift mot den la
tinska utan med mycken verldsklokhet låtit den förra bestå vid sidan
af den senare och själfva begagnat sig af den förra såsom ett medel
att lättare göra sig förstådde af folket.
Att runskriften sålunda kunde bibehålla sig i allmänt bruk vid
sidan af den latinska, därtill bidrog utan tvifvel den omständigheten,
att den förra, såsom den omkring den första kristna tiden utvecklat
sig, i afseende på enkelhet och noggrannhet i ljudbeteckningen
liksom i afseende på lättheten att skrifvas snarare var den la
tinska öfverlägsen än underlägsen. Den gamla ofullständiga runraden
med endast 16 tecken, där således flere ljud måste hafva gemensamt
tecken, såsom t och cl, k och g, i och e m. fl., hade nämligen, säker
ligen just under inverkan af det latinska alfabetet, utvecklats till ett
fullständigt alfabet, där hvart ljud hade sitt eget tecken och hvarje
latinsk bokstaf motsvarades af ett runtecken. 2) Just denna omda
ning af den gamla runraden till ett nytt, fullständigt alfabet visar,
att man ingalunda var sinnad att uppgifva de inhemska skriftecknen
efter bekantskapen med de latinska utan tvärtom sökte möjliggöra det
gamla alfabetets användning i lika vidsträckt omfång och med lika
lätthet som det latinska.
Vi hafva sett, att runorna och den latinska skriften under me
deltiden användes vid sidan af hvarandra, och att de förra voro i all
mänt bruk bland folket. Det kan då, för att tala med Thorsen, ”icke
vara något besynnerligt, utan just hvad man kunde vänta,” att finna
runorna nyttjade äfven till handskriftliga uppteckningar å pergament från
medeltiden. Det vore, synes det oss, vida egendomligare, om, oak
tadt runornas flitiga och vidsträckta bruk under nämda tid, intet
spår af deras användning på nu angifna sätt kunde uppvisas. De tre
större runhandskrifter, hvilka vi ofvan omtalat, nämligen den forn
danska handskriften af Skånelagen, den forngutuiska runkalendern och
det fornsvenska runfragmentet af Jungfru Maria klagan, visa oss just
runornas fortsatta hruk till uppteckning, nu å pergament, af ämnen
alldeles likartade med dem, hvartill redan i aflägsnare tider runor an
vändts å vida svårhanterligare material, såsom trä, sten, metall.
Hvad först med runor, men ej å pergament, gjorda upptecknin
gar af juridiskt innehåll vidkommer, så må här erinras om den i järn
inhuggna inskriften å Forsaringeu, hvilken, såsom Bugge uppvisat 3),
’) Om alt detta se Thorsens ofvannämda bok, Liljegrens Runlära, Rosenbergs Nord
boernes Aandsliv (2:t Bind, l:e Hefte, Kjøbh. 1879) samt Om Bunerne i Norden ved
P. Købke (Kjøbh. 1879), där många intressanta enskildheter anföras.
2) Jämför därom Wimmers Runeskriftens oprindelse og udvikling i Norden (Købh.
1874), s. 210—211. Det på ofvan antydt sätt fullkomnade runalfabetet, som fick sär
skilda tecken för t och d, k och g, p och b, i och e, a och æ, u och y m. fl., nyttjas
just i de här afhandlade runhandskrifterna.
3) Se afhandlingen Bune-Indskriften paa Bingen i Forsa Kirke i nordre Helsing
land udgivet og tolket af S. Bugge. Christ. 1877,
611
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
