Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM TAL OCH SIFPERTECKEN.
Deras välbekanta lust att efterhärma andra folk tillät dem ej att
länge använda denna metod, som fick lemna rum för en annan otvifvel
aktigt mycket sämre: bokstafsbeteckningen. Bokstäfverna ansågos lämp
liga, dels emedan hvarje bokstafsform var dem väl bekant, dels därför
att deras ordning eller plats i bokstafsraden egnade sig väl att genast
framkalla idéen om ett högre eller lägre tal. Ehuru man ej i nu till
gängliga skrifter af grekiska författare finner bestämd upplysning om
hvilket folk gifvit dem idéen till det nya beteckningssättet, kan man
dock på grund af en inskjuten bokstaf och dess namn finna, att det
var af ebreerna de lärde. Ebreerna använde nämligen de nio första
bokstäfverna att i ordning beteckna de nio enheterna, de nio följande
för tiotalen samt de återstående för hundratalen. De mot a, b., . i
båda språken svarande bokstäfverna fingo således beteckna 1, 2. ..
Mot den sjätte bokstafven (vav) i ebreeruas alfabet fanns ej någon mot
svarande i grekernas. För att det oaktadt få sin beteckning jämn
gående med ebreernas insatte de en ny typ g, som de gåfvo namnet
snorjf-iov @av (vavs ställföreträdare), och det är just denna inskjutna
typ och dess benämning, som ange deras läromästare. Den senare
delen af deras alfabet var så olika ebreernas, att de nödgades taga sitt
parti och använda det sådant det var. Förmedlingslänken mellan de
båda folken har man med all sannolikhet att söka i fenicierna, oaktadt
noggranna undersökningar ännu ej ledt till upptäckter af denna sorts
talbeteckning på funna minnesmärken med inskrifter, såsom feniciska
och puniska mynt, papyrusskrifter o. dyl.
Det obekväma i att enligt den ursprungliga methoden draga många
streck för att teckna ett större tal framtvang äfven hos andra folk än
grekerna nya tecken af särskild form, hvilka så småningom utvecklades
till verkliga siffror; så hos Inderna, som med sin speciela begåfning
för spekulation öfver tal funno att kombinationer af ett fåtal tecken
kunde beteckna tal hvilka som hälst. Detta beteckningssätt undan
trängde de flesta andra sätt, däribland bokstafsbeteckningen hos flera
folk såsom araber, judar, greker ...
Det snillrika beteckningssystera, som är grunden för vår aritmetik
och lemnat möjligheten för dess utveckling, var länge kändt af ara
berna, innan det genom dem blef bekant i Europa. Just den om
ständigheten att vi i sista hand lärde konsten af dem, har gjort, att de
under långa tider och af vissa personer än i dag anses för systemets
uppfinnare; ej sällan hör man uttrycket ”arabiska” siffror med den
underförstådda meningen, att araberna skulle vara uppfinnare både af
tecknen och kombinationslagen. Detta är att göra dem en ära, som ej
tillkommer dem, och som de själfva tillerkänna ett annat folk. Man
har ganska många bevis för att araberna lärt idéen af Inderna, och
som i en sådan fråga de bevis äro mest ojäfviga, som hemtas från
araberna själfva, skola vi i korthet redogöra för några bland dem. I
Nordisk Tidskrift. 1879.
667
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
