Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TULLTARIFER OCH HANDELSTRAKTATER I EUROPA 1871 1879.
någon eller några nationer tillämpa strängare bestämmelser i afseende
å varuinförsel än som gälla för någon af de nyss nämnda staterna,
kunna i kraft af fredsslutet dessa strängare yilkor dock icke gälla för
Frankrike. De bägge nationerna äro sålunda fastkedjade vid hvar
andra genom bestämmelser som verksamt förhindra den mest effektiva
formen af ett inbördes tullkrig, eller differentiel behandling, och för
hela det internationela handelssystemets utveckling har denna Frank
furterfredens bestämmelse en utomordentligt stor betydelse 1).
De franska handelstraktaternas system skiljer sig från det, hvar
under Tysklands och Frankrikes handelsförhållanden sålunda äro ord
nade, icke blott därigenom att det är gällande för viss tid eller be
roende på uppsägning, utan äfven däruti, att det, utom den ömse
sidiga förbindelsen att behandla hvarandra som den mest gynnade
natiou, innebär traktatsmässig fastställelse af vissa tullsatser å ömse
sidor. Frankrikes tarif conventiouel motsvaras i konventionsstaterna
af maximisatser för tullbeskattning af flera eller färre artiklar.
Kring kärnan af de franska traktaterna, hvilka till en början alla
voro tariftraktater, hade under loppet af 1860-talet grupperat sig ett
helt system af internationela förbindelser mellan Europas flesta stater.
Det blef för dem alla en nödvändighet att tillförsäkra sig hos hvar
andra den likställighet, som kunde anses hotad genom de åt Frank
rike förunnade förmåner, och där ej redan förut bestod någon traktat
om behandling som den mest gynnade nation, blef dess förvärfvande
en nödvändighet. Äfven de stater, hvilka med bevarande af sin tarif
antonomi höllo sig från all omedelbar traktatsförbindelse med Frank
rike såsom Spanien, Holland, Danmark, kommo genom aftal med
andra konventionsstater om behandling som den mest gynnade nation
i åtnjutande af de tullindringar, som af de franska traktaterna blifvit
en följd, och bildade sålunda de yttersta länkarne i systemet. Det
var för öfrigt endast en del af de konventionsstaterna sins emellan
slutna öfverenskommelser som inneburo nya speciela stipulationer om
tullsatserna och sålunda voro verkliga tariftraktater: Sådana voro de
som slötos mellan Italien och Österrike (1867), Österrike och Tysk
land (1868), Italien och Schweitz (1868), Belgien och Italien (1863), Bel
gien och Schweitz (1862), Tyskland och Schweitz (1869). Allenast försäk
ran om ömsesidig behandling som den mest gynnade nation innehöllo
traktaterna mellan England och Tyskland (1865), Tyskland och Italien
(1865), England och Belgien (1862), Belgien och Österrike (1867), England
och Italien (1863), England och Österrike (1865) samt Österrike och Sve
rige—Norge (1873). Men så länge som enhvar af dessa stater genom tarif
traktat med Frankrike eller annan makt hade en eller flera af sina tulltariff
’) Konventionen med Turkiet af den 1 Oktober 1861 innefattar äfven endast
klausulen ”du traitement de la nation la plus favorisée” men gäller till ett år efter
uppsägning.
717
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
