Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TULLTARIFER OCH HANDELSTRAKTATER I EUROPA 187 1 1879.
redogörelse, utom i hvad som rörer de för Sverige och Norge vigti
gaste tullsatserna.
Det kom icke i fråga att föreslå någon nedsättning i den, efter
hvad Conseil Supérieur själf medgifver, ”enormt höga” tullsatsen
(48 fr.) å Norges förnämsta exportvara, klippfisk (morue), hvilken upp
går till omkring 100 % af värdet. Hindret mot en af den sydfranska
befolkningens intresse väl påkallad nedsättning i denna lifsmedelstull
ligger fortfarande i den allmänt gängse och starkt rotfästade öfver
tygelsen, att franska örlogsmarinens rekrytering af dugliga sjömän i
väsentlig mån beror på den uppmuntran, som genom detta skydd be
redes åt det stora hafsfisket, en industri som för öfrigt äfven direkt
understödjes af franska staten. Under den lifliga agitation, som i flera
år pågått för handelsmarinens intressen, har ingen utsikt funnits för
åtgärder som kunde anses på ringaste sätt minska dess innehafvandc
förmåner. ”Un interét supérieur, celui de la marine, prime tous les
autres” säger rapportören i Conseil Supérieur.
Af särskildt intresse är att iakttaga, hvad undersökningen gaf vid
handen i fråga om tullsatserna för Sveriges förnämsta exportvara,
järnet, hälst som just den svenska exporten var hufvudföremål för
meningsskiljaktigheterna. I fråga om tackjärn synes ej hafva yrkats
nedsättning af satsen 2 fr. pr 100 kilo, hvilken uppgående till 20 %
af värdet ansågs ”suffisament élevé”. I fråga om tullen å stångjärn,
vinkeljärn och räler, 6 fr. pr 100 kilo, yttrar den afdelning af Conseil
supérieur som beredt detta ämne: ”man har föreslagit att nedsätta
denna sats till 4 fr.; härom har diskussionen isynnerhet varit liflig.
Ä ena sidan har man framhållit, att järnet är oundgängligt för nästan
alla industrier, att bruket däraf blir allt allmännare, att intet bör för
summas för att förminska dess pris, och att en tull af 6 fr. d. v. s. å
mer än 35 % af värdet, verkligen innebär ett öfverdrifvet skydd. Bör
man för att skydda järnfabrikanterna ålägga hela Frankrike en så tung
börda? Man erkänner också nästan allmänt, att en nedsättning i
tarifen för stenkolsjärn kunde beviljas, utan att vålla stor olägenhet
för de franska verkstäder, som frambringa sådant järn. Endast de
få verk, som framställa järn med träkol, kunde möjligen lida genom
en nedsättning af tarifen. Men är det logiskt och rättvist att till
hela järnindustrin utsträcka ett öfverdrifvet högt skydd, som på sin
höjd kan vara behöfligt för den minst betydande specialgrenen af
denna industri? Mau har för påståendet, att tullsatseu 6 fr. vore alt
för hög, anfört som bevis att under närvarande tulltarif endast obe
tydligt utländskt järn införes i Frankrike 1873: 19,000 tonues,
1875: 17—18,000 t. under det Frankrikes egen järutillverkning
uppgår till 900,000 tonnes eller dubbelt mera än 1860. Då år 1860
tullsatsen nedsattes från 22 fr. till 6 fr., inträdde väl för flera sämre
utrustade eller illa belägna järnverk hårda tider på åtskilliga ställen
725
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
