Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY NOKSK TENDENSDIKTNING.
I skådespelet Leonarda ur problemet upptaget från en annan sida.
Dess första akt skulle med ett par ords uteslutning kunna gälla som
ett helt för sig, ett litet konversationsstycke eller jjroverbe, fullt af
täckhet och godlynne. Men redan i andra akten invecklas handlingen,
och det hela slutar med ett offer, följaktligen som en tragedi, om
också intet lif spilles. Stycket är altigenom fint arbetadt; handlin
gens sammanhang, karakterernas följdriktighet och dialogens osökta
ledighet förtjäna det största erkännande. Men alla dessa förtjänster
till trots, är det något, som kommer oss att sakna den rena fjälluften
och draga ett djupare andetag när alt är slut. Idén är nämligen i
botten så fransk den kan vara: attraktionen hos qvinnan entre les
deux ages, som segrar öfver yngre och långt skönare rivaler. Nu är
frågan, öm denna idé är sund, eller om den icke är ett arf från ro
mantiken, en förlegad vara, och sådant är aldrig helsosamt. Hr Bjørn
son, den frisinnade, idévarma framtidsmannen, en reaktionär! skall
man ropa; det är ju höjden af galenskap. Och likväl kan det hända,
att han äfven här kommer för sent, fastän han tror sig själf vara
några tusen mil i förväg.
Det händer under stundom, att det verkliga framstegets väg ligger
i en återgång till något mycket aflägset och förgätet. Har det aldrig
fallit hr Bjørnson in, att åtskilligt i våra umgängesseder och före
ställningar beträffande könskärlek och äktenskap kan vara en öfver
lefva från riddartiden, och att något af de gamla kärleksdomstolarnas
" O O
lagstiftning såsom en omedveten Mariakult i all tysthet sträcker sitt
inflytande öfver en del fantasirika, estetiskt öfverbildade sinnen?
Återgången skall då föra mer än ett hälft årtusende tillbaka. För
allmogen i de aflägsnare bygderna har chevaleriets ideala kvinno
dyrkan strukit osedd förbi, och om dess sunda instinkt, af hr Bjørn
son fordom o öfverträffligt skildrad i »Brudeslaatten», såge något sådant,
skulle den ovilligt bortvända sitt ansigte. Den unge Hagbart för
lofvar sig med Ågot, men finner att det i själfva verket är tanten,
den frånskilda hustrun med det tvätydiga ryktet, som tagit hans
hjärta i besittning, och då han ser sin tillgifvenhet besvarad, ber han
om hennes hand. Sådant är romantiskt ädelt, om man så vill, och
i alla händelser mycket poetiskt. Men är det också rätt och sundt?
Hvad skall han, den unge »dejlige» teologie kandidaten och brorsonen
till en biskop, göra med hennes bittert bepröfvade hjärta och hennes
tegelbruk? Kan han bereda henne upprättelse för oförskyllade lidan
den och trygga hennes lefnadslycka? Det synes problematiskt, och
hjältinnan har nog rätt då hon invänder: »Menneskene har emod sådant.
De har emod, at en ung mand bejler til en ældre kvinde, den
enkelte kan trives uden menneskenes sympati, ikke ett forhold».
Men här är ju orättvisa och fördom, kan det invändas, öfver hvilka
det tillkommer skalden, mänsklighetens personifierade samvete, att
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
