Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY NORSK TENUENSDIKTNING.
det brukliga uragängcsspråket, se moderna sällskapsdrägter ocli bevittna
afhandlandet af verkliga frågor för dagen. Vill den se ingenting annat,
kunde man frestas att utropa: så mycket sämre för allmänheten. Yi
tro emellertid hvarken på allmakten eller på evigheten af detta slags
naturalism. Sedan fotografien hade hunnit en sådan fulländning, att
den efter hand vann inträde på målarnes atelierer och der gjorde sig
till en snart sagdt omistlig tjänarinna, trodde mången, att nu var det
förbi med den äkta gudaborna konsten, men det gick icke så illa, och
den högre konstutöfningen kan endast vinna på en längre drifven natur
trohet i det lägre. Något sådant är att hoppas äfven för dramat: man
skall ej i längden nöja sig med fotografering af bohag, drägter och
sällskapsskick, men det arbete, som därpå blifvit uedlagdt, skall ändå
icke vara alldeles forspildt.
Till slut en anmärkning, som icke är utan sammanhang med det
näst föregående. I samtliga arbeten, som här föreligga till betraktande,
råder en förunderlig öfverensstämmelse, hvilken kan med ett par ord åter
gifvas såsom ett flyttningsrop: Bort till Amerika! Till det stora fria
landet på andra sidan om verldshafvet drager, så tyckes det, hos båda
diktarne en okuflig längtan; här hemma finna de alt så trångt, lumpet
och småaktigt; från Atlanten blåsa vindar fulla af friskhet och hand
lingskraft; på flykten till det aflägsna västern bygga de borgerligt
skeppsbrutne sitt hopp om pånyttfödelse; därifrån återvända de stärkte
till kropp och själ för en ny lifsgärning. Vi kunna förstå denna fiytt
fågelsträngtan, men vi hoppas, att den må vara öfvergående. Aldrig
syntes oss våra norska bröders skaldskap så fullt af helsa och löfte,
som när det stod på fosterländsk grund; hvarken Bjørnson eller Ibsen
synes oss hafva i sitt nyare författareskap öfverträffat hvad de hunnit
i det tidigare, i Fortællingerne, i de lyriska dikterna, i Brand, i Fru
Inger, i Kongsemnerne. Båda synas de oss, den förre något mindre,
den senare något mer, sträfva hän mot en kosraopolitism, som för
nekar deras bästa gåfvor. Leonarda kan vara hemma hvar som hälst
i verlden, och Dockhemmet blir ej mer norskt därför, att hjältinnan
räknar sitt lån i specier och skilling samt på tillfredsställande sätt ut
reducerar dem i kronor och ören. Hos ett folk af många millioner
trifvas kälkborgerlighet och småsinne ungefär lika bra som hos ett folk
af blott ett par; de uttrycka sig endast något olika. Vi vilja gärna tro
att de höga tankar, som eldade ynglingens håg under fädernetaket,
skola återfödas kraftigare och renare, sedan han sett verlden och ned
lagt vandringsstafven vid den gamla härden. Intet fjäll är så högt,
ingen dal så trång, att icke den som vill lyfta upp ögonen kan se den
blåa klara himlen öfver sitt hufvud.
* * *
180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
