Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÖDA RUMMET.
dock Kgl. Maj;t och de svenska ministrarna vara. lugna för slika »po
litiska fanatiker». Lögnen i lifvet nedslås oj genom att man inskrif
ver sig som passiv medlem i en eller annan hemlig demokratisk för
ening; därtill behöfves ord och handling, och på dem lider Arvid
Falk fullständig brist. Däraf kommer det sig, att han i den stora kamp
mot det låga och usla, som han i början tyckes omfatta med så
mycken eld och värme, hvarken har segrat som hjälte eller fallit
som martyr. Han slutar helt enkelt trivialt.
Samma halfhet och ofullständighet i karaktcrsteckuingen vidlåder
författaren öfveralt, där han vill teckna, vi vilja icke säga ädla och
goda personer, ty sådana tyckas icke alls finnas enligt herr Strind
bergs åsigt, vi nöja oss med att säga endast moraliskt drägliga. Den
enda goda varelse i hela boken är fru Rehnhjclm, men, då hon finnes
till endast för att i deras rätta dager framställa sådana som pastor
Skåre, revisorskan Homan och fru Falk, så vilja vi liksom författaren
nämna henne blott i förbifarten.
Lägga vi härtill, att teckningen hvad de onda, dumma, fåniga,
illsluga, grymma och lättsinniga beträffar är, om icke alt igenom
fullt logiskt riktig, dock så förträfflig, så spirituel och styckvis så
sann och genomarbetad, att få svenska författare ha att uppvisa så
dana pointer, så kunna vi däraf sluta till, att detta missförhållande i
författarens arbete icke är en tillfällighet, utan haren djupare grund:
författaren är bitter, hans verldsåskådning, hans tro på människan är
altigenorn mer än sorglig, den är ensidigt bitter och på sina ’ställen
rent människofiendtlig. Vi skulle på författaren vilja tillämpa samma
ord, som han i sextonde kapitlet använder om hjälten: »Han hade
fått en ensidig uppfattning af människan och kunde aldrig se henne
utan som det lögnaktiga samhällsdjuret, hvilket måste så vara, efter
som civilisationen förbjuder öppet krig».
Slå upp på måfå ett ställe i boken, och Ni skall finna nästan på
hvarje sida utfall mot människor och samhällsförhållanden, i hvilka
satirens pilar äro så att säga doppade i etter och galla. Sidan 225
säger t., ex. den lumpne Struve åt Falk: »Du skall utgå ifrån att
det hela (verlden) är en sophög, att människorna äro afskräden,
äggskal, morotsstjelkar, kålblad, traslappar, så blir du aldrig öfver
rumplad mer, förlorar aldrig någon illusion mer».
Olle Montauus, den olycklige själfspillingen, säger någonstädes i
sin bekännelse; »jag känner mig frigjord vid tanken på att få lemna
denna tillvaro, ty sämre kan jag icke få det, men väl bättre.»
Dock, det lönar ej mödan citera vissa uttryck, läsaren skall finna
denna mäuniskofiendtlighet och bitterhet snart sagdt på hvarje sida
af boken. Denna bitterhet gör, att förf. mer än en gång orätt an
vänder satirens gissel. Satiren är nämligen tendentiös, satiristen
är alltid moralist, ty »castigat ridendo mores». Att använda satiren
380
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
