Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÖDA RUMMET.
där, hvarest den till intet tjänar, där dess udd förslöas och brytes
af mot den järnhårda nödvändigheten, är således estetiskt förkastligt,
och verkar alltid pinsamt på läsaren. I sådana och dylika moment
är satirens vekare syster humorn på sin plats; den väcker vår med
känsla, på samma gång den låter oss le som gudarne åt den alt bc
herskande nödvändigheten, åt fåfängligheten af våra, till och med
bästa sträfvanden.
Som bevis på, huru hänsynslös förf. är i sina satiriska utfall, må
vi här exempelvis omnämna det kapitel, där han afstraffar den sce
niska fåfängan; denna finnes och skall i alla tider komma att finnas,
så länge skådespelaren är tvungen att framhålla sin person på samma
gång som sin rol. Dit hör vidare förfis sätt att behandla pressen och
dess målsmän en canaille, därför att pressen är och i alla tider måste till
väsentlig del förbli en affär. Och i sanning, det behöfves verkligen
all den esprit, den originalitet och liffullhet, som herr Strindberg eger
i så hög grad, för att icke den känsla af pinsamhet och beklämning,
som vid dessa och dylika momenter bemäktigar sig läsaren, skall
göra boken onjutbar.
Liksom Ibsen och Bjørnson riktar herr Strindberg sina hugg mot
skenheligheten, mot lögnen i det samhälleliga lifvet. Han vill absolut
sanning. Han låter därför Arvid Falk och ett par andra af sina
hjältar hålla på, hvad vi skulle kalla realismens kärna, d. v. s. på den
absohita individualiteten, på den absoluta fria viljan. Personligheten
har full rätt att afkläda sig alla de band, som »samhällsdjuret» män
niskan under generationer påklädt densamma.
För att därför få den famlande hjälten att under kampen mot
konvenansen, auktoritetstron, modet, den allmänt antagna »tonen» stå
i något så när naturlig belysning, tvingas han att öfverdrifva taflans
bakgrund, göra den så mörk som möjligt.
Anständighetens fordringar, konvenansens bånd, auktoritetens alt
förkrossande tyngd framställas så olidliga som möjligt, de fängsla
hjälten, hvars fria hug och frisinnade åsigter tryckas till jorden af
detta samhällstyranui; och ännu mer, oaktadt all denna anständighet,
denna konvenans, eller kanske just till följd däraf, framställes den
allmänna moralen så slapp som möjligt. Den är, som sagans skogs
nymfer, skeufager men murken. Genom dylika manipulationer kom
mer förf. till ett samhällstillstånd, där nästan hvarje gnista af heder
försvunnit. Yi se kammaren befolkad af odågor, som låta det sanna
ordet förklinga för tomma väggar; vi se pressen, på det grymmaste
persifflerad, ledas af samvetslösa och okunniga skurkar, embetsverken
öfverlupna af egeunyttiga lättingar. Det är satiren i sina utsväfnin
gar! Hvar har läsaren sett eller hört om en sådan verld?
Och hvarthän leder denna svart i svart tecknade bild af det
svenska samhället? Till det resultat, som förf. själf nödvändigtvis
381
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
