Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SOLVÄRMET.
med afseende på tryck och attraktion, som råda på solen och jorden,
ocli altså ej bevisar något, så är däremot en annan från denna sida
framstäld anmärkning dess mer berättigad, nämligen att den Newtonska
afsvalningslagens giltighet för höga temperaturer ännu icke är styrkt,
utan snarare motsatsen bevisad. Det sanna värdet ligger säkerligen
mellan de nämda ytterligheterna och möjligen är det värde af 20,000°,
som Idosetti antagit på grund af sin ofvan anförda formel för afsval
ningen, närmare det rätta än något af de öfriga.
Yid förklaringen, huru solens höga temperatur kan underhållas, och
hvarifrån ersättning för alt det utstrålande värmet tages, hafva skilda
åsigter varit rådande. Den äldsta, att solen blott är en från början
starkt uppvärmd kropp, som nu är stadd i afsvalning, och hvilkens
värme alls icke förnyas, har väl numera inga anhängare. Ej häller
har deras åsigt, som vilja betrakta solen såsom en lågande eldstad,
en härd för kemiska verkningar af, låt vara, ofantlig styrka, vunnit
odeladt bifall. Större lycka har då beskärts en tredje teori, som söker
källan, hvarur solen finner ersättning för all sin värmeförlust, i ett
ständigt raeteorregu. De astronomiska iakttagelserna synas nämligen
antyda, att himlakropparna under sin rörelse framåt i rymden lida ett
motstånd, som förorsakar, att de slutligen störta in mot solen, hvarvid
genom sammanstötningen värme alstras. Jordens fall skulle enligt
Thomsons beräkningar räcka att under en tid af 95 år underhålla sol
värmet. Oaktadt solen otvifvelaktigt vinner värme på detta sätt, har
dock ännu en åsigt framträdt. Enligt Laplace’s teori för solsystemets
uppkomst var detta system en gång endast en enda, i rotation stadd
gasmassa, hvilken under tidernas lopp altmera förtätades. Denna för
tätning slutade dock icke i samma ögonblick solsystemet antog sin nu
varande form, utan fortgår altjämt äfven hos solen, och just häri ligger
en källa till värme. Solens alla partiklar utöfva en inbördes attraktion
på hvarandra med den verkan, att hvar och en af dem drages ned mot
solklotets medelpunkt; denna attraktion motverkas af värmet men vid
minsta afkylning får den öfverhanden och klotets volym minskas; de
skilda partiklarna få härvid en viss rörelse i riktning mot medelpunkten,
men denna rörelse upphäfves af andra i vägen varande partiklar och
öfvergår då i stället till värme. Men är det möjligt, kan man frå
ga, att solen sammandrager sig så mycket, att det härigenom alstrade
441
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
