Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROMERSKE BTRAFEERETSPLEIE ! REPUBLIKENS TID.
Det var sålunda uteslutande på sed, som forandringen berodde.
Mot det slut, hvartill den utmärkte forskaren härvid kommer, har an
mälaren intet att anmärka, lika litet som mot hans åsigt, att straffet
ej blott kvarstod i lagen, men också användes, ehuru i allmänhet en
dast mot förbrytare af lägre stånd, medan för senatorer och riddare
tvånget att vistas utom Roma eller efter bundsförvandtskriget utom
Italien ansågs nästan så svårt som döden. Ej häller kan det betviflas,
att de orsaker, som uppgifvas till landsflyktens faktiska substitution för
dödsstraffet, hufvudsakligen voro frånvaron af preventivt häkte och för
senare tider det illusoriska i den borgen som presterats för inställelsen.
Däremot kan anmälaren ej finna lämpligt att som ett af hufvudbeviscn
använda det bekanta stället hos Sallustius (Catilina 51), som, huru det
vändes, näppeligen tillåter annan utläggning, än att Sallustius verkligen
trott att det af ålder funnits lagar, som uttryckligt stadgat landsflykt.
Det andra spörsmålet, som Madvig upptager till besvarande, är det,
huruvida Walters med fleres åsigt om betydelsen af den särskilda för
handling vid rättegångar angående utpressningar (indicium repetunda
rum), som kallas litis æstimatio, är berättigad eller icke. Med litis ces
timatio menas som bekant den efterforhandling, som egde rum, sedan
domarne i den quæstio perpetua, hvilken hade att döma om utpressningar,
uttalat sitt skyldig. Omedelbart därefter hade de nämligen att företaga
en värdering (æstimatio) af lis, föremålet för processen, det vill i detta
fall säga den skyldig befunnes skadeersättning, som enligt senare la
gar skulle erläggas in duplum, till dubbelt belopp af hvad som ut
pressats. Man har emellertid sammanblandat de olika delarna af för
handlingen därhän, att domarne skulle haft rätt att antingen döma till
poena cajntalis, som ju enligt hvad ofvan visats faktiskt blifvit lands
flykt, eller, såsom mildring i straffet, nöja sig med att ålägga skade
ersättning. Detta strider mot karakteren af de speciallagar, genom
hvilka quæstiones perpetuæ införts, hvilka för hvarje särskild förbry
telse stadga ett särskildt straff; domstolen har således i första hand
endast att afgöra, huruvida den anklagade gjort sig skyldig till förbry
telsen eller icke. Madvig påpekar äfveu den förändring i förfarandet
som inträdde, sedan under kejsartiden senaten blcf domare i dylika mål,
men har dock ej lyckats nöjaktigt utreda beskaffenheten af densamma.
Det har ej varit ringa strid om, på hvad sätt och ur hvilka sam
hällsklasser domarne i både kriminal- och civilprocesser på olika tider
blifvit utsedde. Så länge iudicia publica, kriminalproccsscrna, för
handlades inför folkförsamlingen, behöfde prætorn naturligtvis endast
vid iudicia privata tänka på, hvar han skulle finna domare. Man är
nu enig om att antaga, att desse uteslutande utgjorts af senatorer, och
att senatslistau sålunda äfven varit domarlista, album iudicurn. Som
bekant öfverflyttades af Caius Gracchus genom hans leges iudiciariæ
domsrätten till riddarståndet; Sulla återgaf den åt senaten, men lex
469
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
