Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bang, sid. 23.
SIBYLLINERNA OCH VÖLUSPÅ.
alstra. Men Völuspå är »alldeles olämplig» för det ändamålet. Dess
aningar och tankar äro lån från kristendomen. 1
Att Yöluspås sanna skaplynne så länge undgått äfven kritiskt
begåfvade forskare är i sig själf icke besynnerligt. Vetenskapens
historia erbjuder paralleler härtill i mängd, och förhållandet kan ju
hafva sin särskilda förklaring däruti, att Völuspåförfattaren ehuru
han, enligt hr Bang, i alt väsendtligt och i många enskildheter varit
sina förebilder trogen dock vid bestämmandet af den omordade
elementblandningen afvikit från det gifna receptet och betydligt ökat
den dosis hedendora, hvarmed de kristliga aningarna och tankarne
borde mängas.
Man tycker sig få en inblick i Völuspåskaldens innersta, när man
iakttager, huru han härvid gått till väga. Hans dikt som sådan visar,
att han var begåfvad med en liflig och väldig iubilluingskraft. Det ligger
en fäderneärfd furor normannicus kvar i denna’. Men med denna
egenskap parar han en betäuksarahet och en varsamhet, som icke häller
äro främmande för nordmannalynnet. Sedan han beslutit sig för att bära
hednisk mask, lossar han aldrig på den, ej ens i sångens mest hän
förda ögonblick, då han låter ragnaroks storartade uppträden följa
hvarandra slag i slag. Han faller aldrig ur sin roll. Hans vala skall
uppträda som hednisk profetissa, och hon gör det alt igenom, om
sorgsfullt döljande syftet i sin sång. Därutinuau skiljer hon sig omät
ligt från den sydländska sibyllan, som aldrig är inne i sin roll. Vö
luspås författare har tydligen tillskrifvit sina gissuga landsmän stor
misstänksamhet. Söderns vala utropar redan i början af sin sång:
En är Gud! En ende är Gud, oändlig och evig!
hon tröttnar aldrig att fördöma mångguderiet till Gehennas eld, hon
kastar sig gång på gång med verklig fanatism in i sitt hufvudtema;
monoteismens sanning. Vår nordbos vala däremot är varsam nog att
låta Burs söner dana kosmos, att låta höghelige gudar gå till rådsto
larne, när hälst någonting i verlden kommit på tok, att nämna desse
gudar med vördnadsfulla och smickrande epitet, att skildra dem som
kämpande det godas strid intill det sista. Bland Eddans alla hedniska
sånger fins ingen, som uppträder med så gudfruktigt hedniska later
som Völuspå, den välmenande hycklerskan, och ingen, som så låter
påskina en förening af denna hedniska gudsfruktan med en storartad
sedlig verldsåskådning. Man kunde befara, att Völuspåskalden, efter
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
