Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIBYLLINERNA OCH VÖLUSPÅ.
odus som epitet åt Poseidon. Förmodligen har herr Bang fördenskull
antagit, att jordskakaren skulle äfven i den monoteistiske Noas mun
betyda hednaguden Poseidon, ehuru detta antagande, i betraktande af
sibyllinens hela verldsåskådning och ställets sammanhang, är orimligt.
Det strider för öfrigt mot det sätt, hvarpå denna flodskildrings för
fattare, som enligt Alexandre och Friedlieb äfven är författare till
verserna 6—33 i sibyllinen 11, begagnar detta epitet. I dessa verser är det
uttryckligen den evige Gud själf, som bär namnen jordskakaren (oe totyffcor)
och blixtslungaren (ctOTEQOngTrjg), »som skall krossa afgudaifvern och
skingra de sju kuliarnes folk». I allmänhet hafva författarne till
de sibyllinska sångerna utgått från den åsigt, att de majestätiska
epitet, som Homerus och andre skalder tilldelat kroniderna, förefunnits
före polyteismens uppkomst och ursprungligen tillhört den evige. Han,
för hvars ande Sinai skälfver, han, som omstörtar Sodom och Gomorra,
öppnar jordens innandöme för Kora och hans anhang och vräker sina
fiender ned i djupet af Tartar us, är för sibyllan den verklige jord
skakaren. Han, som tronar på keruber, framträder i blixtrande moln,
låter eld och svafvel regna från himmelen och till slut skall skaka
alla fästets stjärnor ned till jorden, är den verklige meteorslunga
ren (aoTSQmrrjxrjg Sib. 11, 16) och den verklige i höjden dånande
(vtfuPQe/iUjTgg, Sib. 111, 1), ehuru Homerus och Hesiodus gifvit denna
benämning åt Zeus h
I en annan sibyllin 111, v. 408 är det visserligen Poseidon, som
menas med dubbelepitetet o£ior/stov eivnoLycnog, men här på ironi,
ty det förkunnas här, att hans tillbedjare i Doryleum skola på en
natt drabbas af utrotelse. Det kan gå an för en judisk eller kristen
sibylla att, såsom här skett, kalla en afgud vid hans häfdvunna episka
epitet, när hon i samma andedrag siar undergång åt hans tillbedjare;
men icke att låta honom med samma epitet figurera midt i en biblisk
berättelse såsom samverkande med Jehovah. Medan i Völuspå de
hedniske gudarne äro sångens hjältar, som städse uppträda i handling,
äro däremot de helleniske gudarne i sibyllinerna endast passiva före
mål för sierskans straffdomar och hän. Där uppträda de således aldrig
i handling. Den euhemeriserade myten om Kronos, lapetus och Titan,
som förekommer i sibyllinen 111, kan icke anföras som undantag
1 Jämför Sib. 111, 1, där Gud anropas som den himmelske, i höjden dånande,
på keruber tronande; 11, 240, där Gud kallas ljungaren Sabaoth Adonai, samt I,
323, 11, 16 m. 11. ställen.
Nordisk tidskrift. 1881. 9
129
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
