Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIBYLLINERNA OCH VÖLUSPA
våra läsare finna likheten mellan raidgårdsormen och den neroniske
draken vara mer än långsökt.
Men hvar fins i sibyllinerna parallelen till glansstycket och hufvud
stycket i Yöluspå, den storartadt och oöfverträffadt skildrade sista
striden mellan det godas och det ondas makter? Det är så långt ifrån
att någon motsvarighet härtill är att uppspåra i Oracula Sibyllina, att
man tvärt om icke utan förvåning måste iakttaga, att samtlige förfat
tarne till dessa böcker likasom uppsåtligt undvikit att begagna sig af
de material, som nya testamentet verkligen erbjuder till skildringen af
en kristlig »Götterdämmerung»-strid. Här skulle naturligtvis den gamle
ormen och draken i Uppenbarelseboken, djäfvulen och de onde äng
larne innehaft hufvudrollerna å det ondas sida. Men likasom efter en
tyst öfverenskommelse låta sibyllinförfattarne, så väl de judiske som
de kristne, så väl de egyptiske som de asiatiske, djäfvulen aldrig fram
träda öppet på scenen. Han hålles ständigt bakom kulisserna. Han
nämnes aldrig vid namn. Endast adjektivet oaxavcang användes vid
ett tillfälle (XI, 56) såsom epitet för hädiska människor. Orsaken till
denna tystnad kan vara tväfaldig: dels den att sibyllisterna fruktat,
att de genom djäfvulens framhållande kunde i hedningarnes ögon
skada monoteismens sak och ställa kristendomen på samma linie med
den dualistiska Zoroasterläran, som under mitraskultens former hade
vunnit talrika anhängare äfven inom romarväldet; dels äfven den, att
sibyllisternas demonlära, enligt hvilken de onde andarne icke äro fallne
änglar, utan aflidna demoniserade människosjälar, ej godt läte förlika
sig med den gängse föreställningen om djäfvulen. Huru än härmed
må förhålla sig, så är det visst, att den, som i den nordiska mytolo
giens Loke vill se en efterbildniug af satan, har att söka förebilden
annanstädes än i Oracula Sibyllina, där han icke är att anträffa. Lika
bestämdt hafva sibyllisterna försmått att begagna sig af Mikael och
hans änglar som kämpar på det godas sida. Hvad Uppenbarelseboken
berättar om en strid i himmelen mellan denne erkeängel och hans
skaror samt satan och hans legioner förtiges af sibyllinerna fullständigt.
Om någon strid i himmelen mellan personliga makter, mellan upp
bärarne af det godas sak å ena sidan och af det ondas å den andra,
förekommer i Oracula Sibyllina icke ett ord.
Under sådana omständigheter har herr Bang fått åtnöja sig med
en i slutet af Y:te boken förekommande och mot sibyllinernas vanligen
så nyktra och fantasitomma framställningssätt bjärt afstickande skildring,
159
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
