Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIKTOR RYDBERG.
som förtäljer, att stjärnorna, innan de på yttersta dagen nedfalla och
antända jorden, sammanstöta med hvarandra och kämpa. Hela den
barocka skildringen inskränker sig till tjugu rader. Gud, heter det,
tillstädjer striden. Solen förvandlar sig i flammor, månens tväfaldiga
horn förändrar utseende, morgonstjärnan strider stående på lejonets
rygg, stenbocken stångar tjuren, kräftan flyr för Orion, skorpionen sårar
lejonet, hunden gömmer sig för den flammande solen o. s. v. För
fattaren antyder icke med ett ord, att han med denna episod velat
beteckna en strid mellan goda och onda makter. Man har misstänkt,
att åtminstone någon astrologisk eller gnostisk föreställning om en
strid mellan för människor gynsamma och ogynsamma stjärnor och
stjärnbilder skulle dölja sig i detta fantastiska alster, men de noggran
naste undersökningar, som gjorts i detta afseende, hafva icke gifvit
någon sannolikhet åt en sådan förmodan. Stjärnorna kämpa icke delade
i tvänne läger, utan det är en allas förvirrade strid med alla. Grund
tanken i skildringen synes endast vara den, att sedan den enande
kraft, som är Guds vilja, upphört att sammanhålla verldselementen,
så råka dessa, under inflytelser af den själfviskhet och antipati, som
innebo i dem, i en kamp, som måste ända med kaos, så vida icke
Guds vilja åter ingriper och ordnar dem till en ny verld.
I Friedliebs tyska öfversättning återgifves ordet morgonstjärnan
{cpioocfiOQog) med det latinska lucifer. Häraf synes herr Bang hafva
dragit den slutsats, att sibyllisten skulle med morgonstjärnan hafva
menat djäfvulen. Jämför sid. 19: »det er Lucifer, som holder Slaget,
i det han staar på Lövens Ryg», och från denne Lucifer är det, som
Völuspåförfattaren skulle hemtat idéen till sin Loke. Det är sant, att
Origenes, Tertullianus och Gregorius den store uttydt den i Es. 10,
12 omnämda, från himmelen fallna morgonstjärnan som en allegorisk
beteckning för den från himmelen störtade seraffursten. Men det är
också sant, att denna uttydning under många århundraden icke utöfvade
någon rubbning i den alldeles motsatta betydelse, som orden fosforos
och lucifer alt ifrån kyrkans första’ dagar hade vunnit bland de
kristne. För de första århundradenas troende och långt in i me
deltiden voro cpioocpoQoq och lucifer heliga ord. För dem var mor
gonstjärnan en symbol af Kristus och af hans heliga evangelium,
ty de hade läst i nya testamentet denna apostelns maning: »Och vi
hafva ett fastare ord: det profetiska ordet, och I gören väl, att I ak
ten därpå, såsom på ett ljus, som synes i ett mörkt rum, till dess
160
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
