Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. F. B
grenen. Man plägar säga om en sak, hvartill vi icke kunna upptäcka
någon rimlig grund, att den faller inom »oefterrättligheternas» område:
det är på detta åttastafviga ord vi ämna använda vår språkgeologiska
hammare, för att lösgöra icke mindre än åtta högst olikartade bestånds
delar. Vi skola börja från slutet.
Det första vi lyckas knacka i sär är en enda bokstaf, ett simpelt
s, men detta lilla krokstreck är icke det minst märkvärdiga i saken.
Det har nämligen den egenskapen att förvandla hela den föregående
ljudkomplexen liksom till egare af något annat föremål eller begrepp,
hvilket här är ordet område; det är med andra ord en bland de i våra
nyare språk sällsynta lemningarna af stamspråkets genitivtecken, hvil
ket, enligt stora språkkännares åsigt, själft från början icke var annat
än en adjektivändelse, såsom om man i franskan säger ma maison pa
ternelle i betydelsen af la maison de mon pere, eller i tyskan, som i
det fallet är nog utsväfvande, »die sprachlichen Formen» i stället för
»die Formen der Sprache». Närmast där bakom möter oss den för de
skandinaviska munarterna egendomliga efterhängda bestämda artikeln,
som ursprungligen var ett själfständigt demonstratift pronomen hinn,
hin, hitt, pluralis hinir, hinar, hin och ännu i den första egenskapen
bevaras i vårt närmaste grannspråk. Den sammandrogs med det före
gående substantivet, sä att af vargr-hinn (varg den der) blef vargrinn,
af tungur hinar, tungor de der, blef tungurnar, o. s. v.; det slutande
r bortnöttes efter hand och lemnade blott na kvar. Därnäst kommer
det feminina pluraltecknet er, hvars ursprung ännu gömmer sig i forn
tidens natt, och hvars förvandlingar det skulle blifva tröttsamt att här
söka spåra. Så följer den nygermaniska abstraktivbildande ändeisen
het, som i vårt fornspråk, liksom skap, form, tillstånd, lynne, o. s. v.,
var ett själfständigt ord, heiti, och var liktydigt med namn, men hade
en tidig benägenhet att förtunna sig till ett tomt formord, såsom i
land-heiti, staba-heiti, hvari man ser, huru namnet omärkligt öfvergår
till beteckningen af egenskap.
Vi hafva redan baklänges tillryggalagt halfva vägen utan att hinna
fram till själfva saken, uppehållne på vår bana af idel »formaliteter»,
och ändå återstår oss, innan vi komma till själfva kärnan, en sådan
formalitet till, men den är af en högst intressant beskaffenhet, emedan
den på mer än ett sätt visar oss vägen in i det innersta af språkbyggar
nes verkstad. Till ett verb eller ett nornen lade våra äldsta förfäder
i språkligt afseende genom en simpel agglutination adjektivet lik, så-
246
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
