Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvad Äa "språkvetenskap"?
muskelsträngar med trädens fibrer eller kanske med det nativa silfrets
finspunna trådar, för att därifrån leda sig framåt till en gemensam
formande princip för den organiska och den oorganiska skapelsen. Den
tiden, då man med framgång skall söka en sådan högre enhet, torde
väl komma lätom oss hoppas det. Men den kommer säkert hvarken
i dag eller i morgon.
Den indo-europeiska språkfamiljen har nämligen icke blott det
väsentliga företrädet för de öfriga att hafva tillhört och fortfarande
tillhöra flere verldens mäktigaste kulturfolk och i sina rika literära
minnesmärkens ålder gå årtusenden längre till baka än någon af de öf
riga, Egyptens entonigt torftiga stenstil undantagen: den har ett annat
i själfva sin förgänglighet, med hvilken ock säkert ingen annan kan
mäta sig. Kinesiskans monosyllaber äro som torra träpinnar: de skjuta
inga skott, men de hafva också den långt ifrån önskvärda lotten att
aldrig få förmultna, för att sålunda bilda humus åt en frodigare växt
lighet. Liksom för årtusenden till baka hänger turkmanen samma lika
formade och likafärgade plural-, pronominal- och öfriga relationsutvi
sande skyltar på sina oföränderliga nakna stamord. Liksom på Loths
och Abrahams dagar står den trestammiga kaldeiska radikalen stel och
omedgörlig, utan att kunna dö, för att lemna rum åt något bättre.
Det kan låta som en paradox att tala om förfall såsom anspråk på för
träfflighet, men det är icke blott naturforskaren, som känner identite
ten af lif och död. Den fonetiska förvittringen Max Muller’s
phonetic decay har af sköna forntidsspråk gjort skönare nya, och
samma skapande förstöriugsprocess, om vi så få säga, är den dag i
dag i outtröttlig verksamhet. Människorna få mer och mer brådt
om: de ha ej tid att högtidligt framrulla långa, ändelserika »ljudorga
nismer», och de måste använda snabbskrifsmetoden äfven i sitt tal. Ge
nom den oupphörliga nötningen i otaliga generationers mun hafva orden
blifvit sammanältade, aftrubbade och blankslitna, liksom kislarne, som
från urminnestid blifvit fram- och återspolade af tidvattnet. Man
måste slå sönder dem, för att se hvilka lerarter, snäckskal och andra
saker från början utgjort deras beståndsdelar. Så är det ock med de
särskilda orden i våra moderna tungomål.
Låtom oss, innan vi gå vidare, taga och sönderslå ett par sådana
språkkislar, och vi skola få se, huru underbart de blifvit hoparbe
tade af mycket olikartade beståndsdelar. Vi skola först taga ett exem
pel ur vår egen skandinaviska afläggare af den större germaniska sido-
245
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
