Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. F. B
bättre att tillgå än firmamentet eller den ljusa luftkretsen, och då en
eller ett par stora språkforskare en gång försökte att åt vårt germani
ska »Gud», det persiska choda eller chuda, häfda en högre betydelse ge
nom härledningen från qaddta och svadatta, hvilka ord skulle beteckna
»den som ger eller bestämmer sig själf», hafva de påtagligen sprungit
så långt framom målet, att nyare forskare tvekat att följa dem. Och
därmed är ingen skada skedd. Betraktar man språket såsom ett blott
verktyg för meddelande man och man emellan, icke såsom en öfver
naturlig uppenbarelse, eller som något slags eoniskt andeväsen, och
denna åsigt, hur låg och prosaisk den än må förekomma en och annan,
är just den som har nutidens flesta och djupaste tänkare för sig, så
kan man lätt trösta sig öfver att våra förfäder hade blott ett plu
ralt neutrum gos, till att beteckna sin allra högsta föreställning. På
samma sätt var det med hebreerne. »Judarne», anmärker prof. Tegnér
i sitt vackra slutord, »hafva infört monoteismen i historien; det är af
dem som kristne och mohamedaner hafva lärt, att Gud är en. Och
dock nämnde just Israels folk sin gud med pluralt bildade namn:
Elohim, Adonap.
Vi hafva redan antydt, att den förenämda morfologiska tredelnin
gen af de mänskliga tungomålen till en stor del förlorat sin betydelse,
icke blott i fråga om rangén och företrädet de olika språkfamiljerna
emellan, utan äfveu därför att den nya vetenskapen icke anser skilje
märkena fullt konstanta, men fastmer förmenar, att det indoeuropeiska
urspråket, som i sina öfverlefvor röjer en sådan rikedom af former,
från början var ett isolerande språk, som småningom genom agglutination
blef raångstafvigt och först under tidernas lopp utvecklade den mångfald
af ändelser, som vi nu beundra. A andra sidan visa dess afkomlin
gar en stor lust att kasta ifrån sig den yppiga flexionsskruden, smula
sönder sig i småord och genom dessa åstadkomma de modifikationer i
tanken, som förr vunnos genom böjningarna. De romaniska språken
hafva, med undantag af någon få pronorainalstammar, il, la, lui, le,
me, egli, 10, lenr, loro, icke vidare några kasustecken, medan ver
bet troget nog bevarat sina personaländelser. De germaniska hafva
ännu kvar en lemning af genitiven, men hafva däremot förlorat den
största delen af sina verbaländelser. Längst i fonetisk förvittriug
och flexiv enformighet har engelskan gått; mer än hälften af hela dess
ordförråd har återvändt till enstafvighet och förlorat all böjningskraft,
under det att de slaviska spåken segast bevarat sin ursprungliga
250
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
