Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POLISEN I PARIS.
eller tillbaka, åt hvilketdera hållet segern lutar. För Paris har denna
fråga nyligen uppstälts af en man, som djupare och mångsidigare än
måhända någon annan studerat sig in i »det moderna Babels» »orga
ner, funktioner och lif», Maxime du Camp. Dennes ifrågavarande
verk 1 hade fullbordats, men ännu ej helt och hållet sett dagen, då
kriget och kommunen härjade Paris; det utgafs sedan fullständigt så
som ett vitnesbörd om stadens tillstånd under kejsardömets sista tid.
Härefter utarbetade samme författare kommunens historia 2. Under
intrycket af 1871 års händelser skådar han Paris’ framtid i mörk dager:
»Den hemliga fara, som Paris bär dold inom sig, likasom en glödande
vulkan, är allvarlig; inbördeskriget är ur sådan synpunkt långt fruk
tansvärdare än ett krig med utlandet . . . Paris kommer ej att dödas,
Paris skall döda sig själft. Vissa sjukdomar leda oundvikligen till
själfmord; till dessa sjukdomar hör den med vurm för storheter för
enade nervösa galenskap {la folie nevropathique compliquée de la mono
manie des grandeurs), hvaraf Paris lider».
Denna pessimism har den berömda filosofen Caro sökt bestrida,
då han nyligen i egenskap af Franska Akademiens direktör helsade
Maxime du Camp, välkommen inom dess krets. »Vissa altför dystra
profeter», sade talaren, »synas frukta, att Paris en dag skall förgås i
någon politisk eller social katastrof. Andra orakel från vetenskapens
regioner förutsäga, om ock blott för en aflägsen framtid, att det skall
försvinna under en möjlig invasion af oceanen. Vi skulle altså blott
hafva att välja mellan dessa olika sätt att dö. Men måste man fästa
afseende vid dessa ödesdigra profetior, till hvilka jag för min del
blott har ringa förtroende, så är det åtminstone en tanke, som tröstar
oss. Ni har rätt i att säga, att städer finnas, hvilka såsom Athen och
Rom hafva en odödlig själ. Hvilket öde än väntar Paris, må
det dö i morgon eller om tjugu sekler, eller raä det, såsom jag hop
pas, alltid fortlefva, ungdomligt och med ständigt förnyad lifskraft,
hvad det skänkt vetenskapen, konsten, den sanna friheten, skall icke
förgås. En dags dårskap skall icke segra öfver så många århundradens
eröfringar. Kommande åldrars vitnen skola göra oss denna rättvisa;
de skola intyga, att trots mången tillfällig svaghet och villfarelse har
Paris städse blifvit sin genius trogen, en civilisationens kraftige för
kämpe. Afven om Paris kan man säga, att de idéer det spridt kring
verlden förvärfvat det en odödlig själ; denna själ kan icke dö, hon
tillhör icke endast en stad eller ett folk, hon tillhör mänskligheten».
I öfrigt tro vi, att ingen rättvisare bedömt den franska hufvud
staden än nämde Sorbonne-professor, då han vid samma tillfälle ytt
rade: »Hvad skall man egentligen tro om denna på samma gång så
1 Paris, ses organes, ses fonctions et sa vie dans la seeonde moitié du XIX sieele
(Paris. Hachette & 0:ie. 6 vol. 6:te ed.)
2 Les Convulsions de Paris. (Paris. Hachette & O.ie.)
298
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
