Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordisk tidskrift. 1881. 23
SHAKESPEARES DRAMATISKA ARBETEN.
som i förra afseendet kräfvas, icke äro i det senare nödvändiga, och det är
onekligen Shakespeares-läsaren, som blir den lidande på sammanslåendet af
dessa båda ändamål. Men praktiska skäl göra en sådan åtgärd nästan nödvän
dig. Frågar man, huru långt en bearbetares rättigheter kunna sägas sträcka
sig, så är det svårt att här uppställa någon bestämd gräns. Uppgiften
kan, i korthet, uttryckas sä: Shakespeares dramer böra återgifvas i den
form, som skalden själf skulle hafva gifvit dem, om han lefvat i vår tid
och skrifvit för nutidens skådebana. Men denna uppgift är icke lätt löst.
Bearbetaren bör icke anse sig altför strängt bunden vid originalets
akt- och scen-indelning, och han bör undvika alt för täta scenombyten,
därest icke högre poetiska hänsyn kräfva sådana. Han kan låta smärre,
för det hela betydelselösa, scener utgå; han kan sammanslå flera scener
till en. Äfven kunna underordnade, hvarandra liknande bipersoner utan
skada hopsmältas till en, såsom prof. Bolin gjort med Peter och Simson
i Romeo och Julia, med Voltimand och Cornelius i Hamlet. Grof
heter och tvätydigheter kunna saklöst strykas, och, där de med nödvän
dighet höra med till karakteristiken, mildras till öfverensstämmelse med
hvad nutiden tillåter. Sak samma med det på Shakespeares tid så om
tyckta kvickhetsjägtandet; det bör mättas, där karaktersteckningen fordrar
det, eller ock utgå. Då man från skådebanan fordrar ett icke blott po
etiskt och välklingande, utan äfven lättbegripligt språk, så kunna sådana
ställen i dialogen, hvilka vid läsning äro svårfattliga, vid uppförandet
utelemnas eller förändras. Stundom har, såsom bekant, Shakespeare mer,
än nödigt varit, hållit sig till sina källor; om bearbetaren uppoffrar sådana
ställen, kan han göra det opåtaldt, endast han iakttager skilnaden emellan
det, som utgör en mekanisk tillsats, och det, som bearbetadt uti skaldens
fantasi, blifvit en i styckets organism nödvändig led. Alt, som berör
styckets inre organism, bör lemnas oförkränkt, hvaremot bearbetaren med
större frihet kan förfara med det, som ligger i yttre kanterna af själfva
kompositionen. Motivering och karaktersteckning är klokast att icke röra vid.
Dessa föreskrifter göra icke anspråk pä att vara oeftergifliga regler,
de äro endast antydningar om de gränser, hvilka, såsom oss synes, bear
betaren i allmänhet har att iakttaga. Men äfven inom detta så begrän
sade område har den individuela smaken ett vidsträckt spelrum. För att
under ett sådant förhållande icke öfverskrida det rätta måttet, tarfvas icke
blott ett fint utbildadt smaksinne, utan äfven en genom noggrant studium
vunnen full förtrolighet med Shakespeares diktarlynne, så att man lefvat
sig in i skaldens sätt att se, uppfatta och uttrycka sig. Och i detta hän
seende har den svenska bearbetningen fallit i goda händer, ett erkän
nande, som icke hindrar, att vi på enskilda punkter kunna hysa en med
bearbetaren olika mening.
Emellertid gäller det äfven här, att hvarje uppstäld regel tåi vid
undantag. Man synes sålunda med full rätt kunna hålla på den före
skriften, att bearbetaren icke må vidtaga någon förändring vid alt så-
341
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
