Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SHAKESPEARES DRAMATISKA ARBETEN.
Att Macbetli omedelbart efter de tre första triumferande raderna talar om
att dö för eget svärd, förefaller omotiveradt. I originalet går Macbeth
ut, sedan han yttrat nyssnämda tre rader, så kommer Macduff in, har en
kort monolog och går, därpå korama Malcolm och den äldre Sivard
samt växla ett par repliker. Men af dessa repliker får man veta, att
Dunsinans borg är intagen, samt att Macbeths ställning är förtviflad,
och när då den inträdande Macbeth yttrar: »Hvi skulle jag» m. m., finner
man denna tankegång lätt förklarlig. På detta enda undantag när, är
hopsmältandet af de många småscenerna gjordt med stor skicklighet.
Ett exempel på att arbetets båda ändamål lätt kunna kollidera
med hvarandra, lemnar oss Macbeths första stora monolog (I, 7, Bolin
11, 4), i hvilken den visionäre syndaren skildrar följderna af mordet
på konungen. Dennes dygder, heter det, skola med änglatungor gält
basuna mot ett sådant dåd; mildt förbarmande, som ett naket spen
barn, på stormens vingar,
»Och himlens cheruber, ridande
På luftens oskönjbara springare,»
skola inblåsa denna gärning i hvarje öga, så att tårar skola fördränka
stormen. De anförda raderna äro utelemnade, förmodligen af det
skäl, att beskrifningen skulle för åhöraren blifva lättfattligare genom
att förkortas. Men för läsaren föreligger icke en slik nödvändighet.
Hvad betydelse dessa rader hafva för visionen i dess helhet, kan iu
hemtas af Yischees mästerliga utredning i hans Æsthetik (111, s. 1237
—3B), till hvilken vi hänvisa.
Om uti dessa båda sistnämda pjeser förändringarna varit mindre
betydande, så äro de så mycket större i Konung Lear. Här äro
scener omkastade och många uteslutningar vidtagna. Särskildt de
första akterna hafva därpå vunnit. Kompositionen har blifvit stra
mare, enklare och mera öfverskådlig, och detta utan någon nämnvärd
förlust - i skönhet och klarhet. Men i de två sista akterna sakna vi
åtskilliga drag, som vi skulle önskat bevarade, och förändringar äro
där gjorda, hvilka synas, åtminstone oss, icke så alldeles lyckade. I
fjärde aktens andra scen äro i Gonerills mund lagda ord, hvilka rätte
ligen tillhöra Regan. De båda systrarna hafva visserligen starkt
syskontycke; men skalden har dock uppdragit en fin karakteristisk
skilnad dem emellan. I samma akts nionde scen hafva i slutet tvänne
yttranden af Gloster, hemtade från originalets V 2 och IV 6, blifvit
sammanstälda, yttranden, hvilka tillhöra olika stadier af hans stigande
utveckling till en fridfullare sinnesstämning; det sista af dessa synes
stå i strid med det föregående. I femte aktens tredje scen saknas
de ord, hvilka angifva det intryck, som Edgars berättelse om faderns
död gör på den döende Edmund, och hvilka motivera den bekännelse,
denne sedan aflägger, i afsigt att rädda Lear och Cordelia. I de två
sista scenerna hafva några ställen, som röra Kent, blifvit uteslutna,
346
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
