Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIKTOR RYDBERG.
Har man att på aritmetiska grunder vägra detta skäl bevisnings
kraft, måste man ur kultur- och literaturhistoriska samt estetiska syn
punkter inlägga jäf mot bevisningskraften i följande parallel: »himla
kropparne uppträda i bägge spådomarne som personer, djur eller ting,
alt efter som deras namn föranleda den ena eller den andra af dessa
föreställningar». Den påpekade likheten finnes; men är hon i ringaste
mån egnad att lemna ett bidrag till bevisningen, att Galfrids skildring
skulle bero af sibyllistens ? Är det icke tvärt om så, att om himla
kropparne och stjärnbilderna uppträdde i Merlinprofetian utan konkret,
individuelt eller personligt skaplynne, skulle detta vara i högsta måtto
öfverraskande ? Det vore öfverraskande ej blott med afseende å poe
tikens kraf, då ju Merlin profeterar i en poetiserande stil, såsom
äfven prof. Bugge påpekat, utan ock med afseende på massan af
den antik-latinska och medeltidslatinska literatur, som förelåg vår brit,
samt på hela den verldsåskådning, hvars son han var.
En epikureisk-materialistisk tänkare och skald, som Lucretius,
skulle visserligen varit i stånd att i en lärodikt, men svårligen i en
annan, behandla stjärnbilderna som optiska konglomerat af eldar, brin
nande i etern, och deras namn som tecken för abstraktioner. Frånse
vi ett dylikt exempel, som för öfrigt icke har någon tillämpning här,
så kan man säga, att hvilken verldsuppfattning den romerska kejsar
tidens finbildade skalder än hyste, huru skeptiske de i sin själs inner
sta må hafva varit mot alla nedärfda föreställningar, så afvisade de
likväl icke gärna poesiens kraf på det konkreta, åskådligt bestämda och
lefvande, och undandrogo de sig icke gärna det hos dem och deras lä
sare ännu fortlefvande mytiska medvetandet, hvilket älskar att behandla
namn och abstraktioner som väsen och ting. Vi hafva förut i korthet
skildrat Faetons färd i Ovidius’ dikt. Uppträda icke himlakropparne
och stjärnbilderna där »som personer, djur eller ting, alt eftersom deras
namn föranleda den ena eller den andra af dessa föreställningar»? År
icke förhållandet detsamma i den hos Cicero öfversatta aratiska dikten
eller i Manilius’, Yirgilius’ och Claudianus’ dikter? Och om Galfrid
icke läst någon af desse skalder, finnes då bland de talrika stjärne
skildringarna hos Lucanus, som han läst, en enda, som talar om sol
och måne, om planeter, djurkretstecken och fixstjärnbilder aunorledes
än som om de vore personer, djur eller ting, alt efter deras namns
beskaffenhet?
404
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
