Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL SNOILSKY, NYA DIKTER.
Vi känna endast en, Runeberg, som skulle skrifvit på detta sätt,
liksom öfver hufvud den gedigna enkelheten är i den moderna vitter
heten en sällsynt sak; på olika områden finner man den hos Göthe,
Lafontaine, Garcilasso de la Vega, Dante och just icke många fler.
Den härflyter ytterst ur en förmåga att se det väsentliga i tingen,
liksom om det förvillande sken, den flärd och förställning, som hvilar
öfver lifvet, skulle skingrats och dess inre väsende ligga öppet för
skaldeblicken. Här finner han dessa kraftord, så fulltoniga och så
haltfulla, som tyckas, en gång funna, stå där nu och för alltid. Om man
kan gå längre i det musikaliska och färgrika, så föreställa vi oss dock, att
svenskan svårligen kan te sig i mera lefvande, plastisk skönhet.
Denna verkan vinner Snoilsky i mindre mån genom liknelser,
på hvilka hans bildspråk är mera fattigt. Till och med händer det
någon gång, att en i grunden vältänkt liknelse utfaller olyckligt, såsom
denna:
Eöda smultron lågo spilda
Liksom lijertestänk i stoft.
Vi förbise icke, att just några af hans bildspråks skönaste fynd äro
utförda liknelser. Följande äro väl bland de bästa, den svenska sång
mön funnit. Då drottning Christina ligger i själtåget, är hennes ande
sen att släppa stoftet,
Ock ryggar än för språnget i det vida,
Som droppen skälfver ytterst på en gren.
Snillrikt heter det om den öfver sin död rufvandc vikingen:
Tvifvel tärde på hans lycka liksom mask i skeppets ek,
och om »den gamla fröken», hos hvilken det låg någonting fängslande:
I denna hy, lik hvita rosenblad
Af första frostens andedrägt berörda.
Merendels är det dock genom valet af orden han framtrollar för
oss de lifligå, än graciösa, luftiga, drömmande, tankfulla, än buller
samma, stormande, heroiska synerna, och underbart är att iakttaga,
huru han når sitt mål, i det ena som i det andra fallet, genom att
här och där lägga in ett lägre, kärfvare uttryck, sådant den mindre
poeten ansåge omöjligt, bland de högre och valdare talesätten. Huru
får han icke genom detta medel fram alt det täcka och skälmska hos
Thorvaldsens »fångna kärleksgudar»:
De sitta och huka och titta fram
Emellan burens käppar,
De skälfva och sucka, stackars små Tam,
De huttra med rosiga läppar.
411
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
