Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL SNOILSKY, NYA DIKTER.
Med hvilken färgverkan blandar han icke det ömma och fina med det
drastiska i denna vers, där han skildrar det hem, i hvilket »läkaren» i
det gamla oroliga Florens väntas af sin maka:
Hon lossade hans våta kappa
Och kysste molnet från hans min,
Om han var trött att skallar lappa
Hvar dag på gnelf och ghibellin.
Det egendomliga, liksom återhållna patos, som utmärker hans stil,
beror i mänga fall just på denna motsättning mellan låga och höga
uttryck. Vi kunde välja härpå otaliga prof, men det kan vara nog
med dessa tvänne verser ur »Brandklipparen», där en oändlig halt synes
prässa sig fram likasom med all gewalt genom den knappa formen.
Det är Carl XII och hans folk, om hvilka det heter:
Nu gälde det bara gå blindt framåt
Emot en beväpnad verld
Och vada i blod på hvar okänd stråt,
Som Carl pekat ut med sitt svärd.
Hur kriget slukade tropp på tropp,
Bj spordes knot eller knyst.
I luckorna ryckte blott nya opp
Och skyllrade lydigt och tyst.
Denna större enkelhet oeh kärna i språket har sin rot i en annan
inre förändring, hvilken på ett lika glädjande som öfverraskande sätt
utmärker Snoilskys nya diktsamling. Hans sångmö var mycket älskvärd
den tiden, då hon på alla stigar slog sin ljudande tamburin, och vi
voro bland dem, som med oändligt välbehag drucko af det unga vin,
han bjöd i konstrikt slipade venetianska glas. Det var i söderns,
af en finare bildning genomträngda lif, än gungande på Venedigs
laguner, än lustvandrande i Alhambras skugga, vi mötte denna njut
ningslystna sångmö, under det hon plockade här och där ett intryck
och besinningsfullt formade det till dikt. Berusad af detta lefvcrnes
skönhet, röjde hon i själfva berusningen en återhållsamhet, som gaf
henne något distingueradt och på samma gång florentinskt. Det fans
en sådan märkbar förvandtskap mellan henne och kulturlifvet i södern,
att man lätt kunde förstå, huru jämförelsevis matt och ur humör hon
måste känna sig i det kulnare hemlandet. Det skall vara djupsinne
till för att afvinna den melankoliska naturen här uppe en poetisk
stämning, och en sångare, som yttrar om sig:
Jag sjunger endast hvad jag fått pröfva
Med mina sinnen de sunda fem,
412
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
