Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL SNOILSKY, NYA DIKTER.
Till denna vändning har tvif’velsutan älven Runeberg bidragit med
sitt föredöme, och det kan icke annat än prisas, att skalden, då en gång
ingifvelserna såväl som materialet voro hans egna, i och för formen slöt
sig till en sådan mästare i fosterländsk diktkonst. Romansen, sådan
Runeberg utbildat den i Fänrik Ståls Sägner, är helt säkert den lyck
ligaste omklädnad för en fosterlandskänsla, som är för starkt anslagen
och rör sig för lifligt att medge en mera långdragen berättelse. Och
intressant är det att se, huru snillrikt Snoilsky af de Runebergska
versmåtten sammansätter nya stanzer eller ock uppfinner egna meter
af en förvillande likhet med Runebergs, men därvid alltid träffar den
versform, som svarar bäst till ämnet. Äfven diktionen är mästerligt
bildad i denna högskola för poetisk realism. Här är det nu Snoilsky
utvecklar denna stilens enkelhet, gedigenhet och manliga kraft, som så
fördelaktigt utmärker språket i den nya diktsamlingen. Det vore dock
att mycket missförstå förhållandet mellan de båda skalderne, om man
här tänkte på en imitation. Där ett eller annat uttryck, en eller annan
vändning, eller det använda versmåttet starkare erinrar om Runeberg,
kan skalden i många fall likaså gärna anses hafva begagnat sig af den
svenska vitterhetens allmänna fonder, i hvilka Runebergs insatser begynna
att blifva gängse. Själfständig som Snoilskys ingifvclsc är, har ock
hans form en egendomlighet, som kännetecknar hans »svenska bilder»
till åtskilnad från Runebergs sägner. Runebergs sångmö är mera
antikartad, Snoilskys mera renässansartad. Den bibehåller alltid något
af detta ciselerande, som är för Runeberg främmande. Snoilskys konst
är rikare på fint karakteriserande drag, men isynnerhet på det täcka
och behagfulla, och uttrycken söker han gärna ur de högre bildnings
områdena, framföralt ur konstens. I Snoilsky möter man en skald,
som har öga för det historiska, det väsentliga i fäderneslandets
framfarna öden och hos dess ledande män, men, som på samma gång äfven
vinnlagt sig om det arkeologiska, det säregna i tidernas skick och bruk.
Vi få icke blott del af den oro och ångest, med hvilken Stenbocks
kurir afvaktades, utan han ger oss ock att se, huru den bägare var
beskaffad, hvilken enkedrottningen räckte budet till välkomma. Vi
mena icke, att skalden öfverflödat med dessa detaljer, men måhända har
hans diktning därigenom i en del stycken blifvit något mindre folkelig.
Då skalden åt denna första afdelning i samlingen ger rubriken
»svenska bilder», synes han oss lofva mindre än han håller. De äro
mer än bilder, de äro fosterländska sånger, enhvar med en poetisk
tanke, ur och omkring hvilken de uppvuxit. Må vara, att Gustaf Vasas
vördnadsvärda gestalt var skaldens utgångspunkt, så leder han oss
dock snart öfver till Gustafs lifsgärning, han väcker hos oss erinringar
af det lifliga deltagande, med hvilket vi redan som barn följde fäder
neslandsbefriarcns öden i Dalarne, han återkallar vår beundran för den
store landsfadern, som bröt bygd i sitt land äfven på andens fält, han
418
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
