Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPRÅKFORSKNING.
åtanka och ofta söker han i dem förklaringen på hittills dunkla före
teelser inom språket. Detta är utan tvifvel som sig bör, och recen
senten vill för visso vara den siste att förneka accentens utomordent
liga betydelse för och inflytande på språkets lif; men å andra sidan
kan ej bestridas, att altsedan K. Verner 1876 med så glänsande fram
gång anlitade accentueringen såsom förklaringsprincip för ett af den
jämförande indoeuropeiska språkforskningens kinkigaste problem, har
det och detta helt naturligt hlifvit, så att säga, modernt att
uti accentförhållanden söka nyckeln till fonetiska gåtor. Vår förf:s
goda språksinne bevarar honom från missgrepp vid användande af den
nämda principen, men nog anlitar han densamma till det yttersta, så
att förklaringsförsöken verkligen någon gång (t. ex. i uppsatsen Om
några atona), förefalla skäligen tvungna. Såsom en synnerligen lyck
lig och anslående användning af densamma må å andra sidan nämnas
förlis förklaring (s. 94 ff.) af dubbelformerna Skötkonung, Skotkonung
och Gösta, Gustaf, hvilka enligt honom bero på olika betoningssätt i
det äldre språket, så att formerna med ö utgå från Skdutkonunger,
Gdutstaver, formerna med o, u åter från Sk(a)utk6nunger, G(a)utstdver.
Dock får man genom förfrs framställning ej den frågan besvarad,
huruvida denna olika betoning hörde hemma i olika dialekter, eller
om i samma dialekt än den ena, än den andra betoningen förekom,
alt efter ordens olika ställning. S. 19 fl", kommer förf. på samma
väg till en nöjaktig förklaring af vissa oregelbundenheter hos den
forngermanska slutljud slagen. Hans resultat är i det väsentliga öfver
ensstämmande med det, till hvilket Joh. Schmidt nyligen vid sin
undersökning af samma fråga kommit (i sista häftet af Kuhns Zeit
schrift, altså två hela år efter Kock, hvars uppsats tyckes vara honom
obekant ett öde som ofta drabbar svenska vetenskapliga arbeten i
utlandet).
Förfrs vidsträckta beläsenhet och stora fyndighet har man tillfälle
att konstatera nästan å hvarje blad. Däremot röjer sig ofta en smula
slapphet vid tillämpandet af vissa metodologiska grundsatser, som sär
skildt karakterisera lingvistikens sista skede, den s. k. junggrammati
ska skolan, och på hvilkas strikta tillämpning denna vetenskaps
lyckosamma framtid tvifvelsutan till stor del beror. Ehuru förf. stu
derat de mera framstående junggrammatikernas skrifter och med ur
skilning tillgodogjort sig deras resultat, tyckes han icke ännu hafva
satt sig tillräckligt in uti deras metod, tillämpar den åtminstone icke
med tillbörlig skärpa. Ehuru han utan tvifvel underskrifver deras
fundamentalartikel: »samma fonetiska förutsättningar gifva under samma
förhållanden samma resultat; skenbara undantag bero på dialektiska
olikheter eller ock på analogibildning», så förnekar han den dock ofta in
praxi. Han antar ej sällan s. k. sporadiska ljudöfvergångar och
låter ett och samma eller alldeles likartade ord få olika utveck-
581
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
