Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPRÅKFORSKNING.
lingar, utan att han söker angifva någon differentieringsgrund. Så t.
ex. statueras, s. G7 och 82, för fornsvenskan ljudöfvergången
(jfr hvad jag därom yttrat i tidskriften De svenska landsmålen
I, 13, s. 5), s. 41 och 88 ce > a (jfr Sievers i Beiträge, B. VI.
s. 571, och min uppsats Om lång vokal etc s. 8), s. 87 f. a>æ (de
flesta af förf. anförda exemplen bero, såsom han själf i fråga om ærma
s. 89 antyder, på analogibildning, eller också är æ det äldre ljudet).
Enligt s. 47 f. skall germ. fram i fornsvenskan uppträda såsom fram
(2 ggr), fran, fræ, fræn och (ursprungligen dock blott före s)fra. Isl.
feim skall (enligt s. 55) genom fonetisk utveckling hafva gifvit både
fsv. fem, föm (har efter min mening sitt ö från föm) och fom, under
det att sem blott blifvit sum (s. 62). Ett till sin existens mycket proble
matiskt cem blir dels um, dels æn (s. 62; men då borde väl fem och
sem också hafva biformerna fæn och scen ?); i forndanskan skall jämte
det yngre um det äldre æm hafva fortlefvat, och icke blott det, utan
äfveu den ännu äldre formen cef och dess biform of eller af!
Skulle jag framställa ännu en allmän anmärkning, och doc.
Kocks författarskap behöfver ej frukta en eller annan sådan, så
vore det, att förf. är mer än lofligt djärf i statuerande af Ijudöfver
gångar, som, om också i och för sig möjliga, därför borgar förf:s
ljudfysiologiska kunskaper, dock sakna tillräckligt stöd i säkra
analogier från samma tid och ort. För att anföra ett par exempel.
Förf;s förklaring af (omfkring (s. 35) hvilar på antagandet, att nordiskt
hr i midljud haft andra öden än i uddljud, en hypotes som på intet
sätt gjorts trolig. Man måste väl tillsvidare skilja kring från ring
och föra det till kringja, kringla, kringlöttr m. m.; för öfrigt har redan
isländskan kring, ikring. S. 47 och 62 antas, att slutljudande m i
isl. och fsv. kunde öfvergå till n, men de båda exempel, som anfö
ras, fsv. mcellin och isl. megin, bevisa ingenting, enär n här beror
på dissimilation (båda orden började och slutade på m; annars kvar
står -m, jfr dat. pl.), och utgöra lika litet skäl för antagande af en
spontan öfvergång -m > -n, som lykil > nykil för öfvergången
Likaså litet har den s. 56 antagna utvecklingen nefa > nema någon
analogi i häftum megum för bdiSum vegum o. d., ty här är det m som
verkar på den omedelbart följande halfvokalen v, men i nefa skulle man
hafva att antaga samma verkan af n på den först i nästa stafvclse
följande spiranten f.
De resultat, till hvilka förf. kommer, äro af mycket olika viss
hetsgrad. Orimliga äro de sällan eller aldrig, ehuruväl stundom föga
troliga, t. ex. förklaringarna -at = eitt s. 13 ff.; afraf = afreilS s. 37
ff‘. (förhållandet med öfvergången ai > d är ännu altför oiTtredt, för att
densamma skulle få utan vidare användas såsom förklaringsgrund);
um och cen ef s. 52 ff., där förf. för öfrigt lemnar -a i isl. nema
alldeles oförklaradt (lyckligare är han här i det negativa, invändnin-
582
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
