Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordish tidskrift. 1881. 40
med hithörande ämnen, är det ej obekant att den nordiska språkforskaren,
genom själfständiga kritiskt-filologiska arbeten tillvunnit sig den lärda verldens
aktningsfulla uppmärksamhet, innan ännu den nordamerikanske språkforskaren
var född till verlden, och att den senare ännu knapt trädt ut öfver barnålderns
gräns, när den förre redan klart och skarpt formulerat sin uppfattning af
språkets natur, för hvilken också Claéson uti sin mycket lästa och värderade
afhandling Om språkets ursprung och väsende, första gången tryckt i Nordisk
Universitets Tidskrift 1858, gifver en kort, men klar och öfverskådlig redo
görelse. Och hvad den stora svenska allmänheten beträffar, hvilken känner
namnet Madvig mindre som den språklärdes än som patriotens och statman
nens, står detta namn sannerligen för högt att kunna sättas ens i aflägsnaste
förbindelse med någon tanke på lån eller plagiat.
Men därför behöfver man för ingen del tänka på ett lån i motsatt rikt
ning, och Madvig har själf tillbakavisat en sådan föreställning. Att två for
skare med så olika skaplynnen som han och Whitney, och på mycket skilj
aktiga vägar, kommit till en så nära öfverensstämmelse i betraktelsesätt, att
den delvis låtit sig uttryckas i nästan identiska ordalag, är intet bevis på
bristande ursprunglighet å någondera sidan, men väl på åskådningens sund
het och sanning; man kunde säga, att båda förfullständiga och kontrollera
hvarandra som syntes och analys. Yi hafva i vår föregående uppsats antydt,
att flere samtida forskare, med öfvergifvande af det äldre föreställnings
sätt i fråga om språkets uppkomst, som vi kallade det metafysiska, alt
mer närmade sig det, som vi uämde det positiva. Att sådant var fallet äfven
med Max Muller, blef i förbigående päpekadt, liksom att han i sin modifierade
åsigt hufvudsakligen slöt sig till Noire’s språkfilosofi. I ett af hans allra
senaste arbeten, som vi då ännu ej kände, The Hibbert Lectures, återkommer
han till detta ämne, och hvad han där yttrar torde här icke sakna intresse
att höra. »Språket», heter det »bryter först ut i handling. Några af de enk
laste förrättningar, som att slå, rifva, stöta, mäta, plöja, väfva o. s. v. åtföljdes
då, såsom ofta ännu sker, af vissa ofrivilliga språkljud, först mycket sväfvande
och växlande, men som småningom blefvo alt mer och mer bestämda. Till
en början förbundos väl dessa ljud eller rop endast med förrättningarna; till
exempel mar (det svenska »mala») i förening med gnidande eller polering af
stenar, slipning af vapen ra. m., tills vidare utan någon afsigt stt påminna
vare sig den talande eller andra om något annat. Men snart torde ljudet
mar hafva blifvit något mer än en antydning, till exempel af en fader, att
han själf var i fart med att slipa eller polera stenvapen; uttaladt med en viss
omisskänlig tonvigt och ätföljdt af vissa åtbörder, kunde det tjäna som en
tydlig anvisning af fadren till barn och tjänare att icke vara sysslolösa under
det att han arbetade: mar blefve då hvad vi kalla en imperativ, fullt begriplig,
därför att den enligt vårt antagande först brukades icke af en person ensam,
utan af flere som hade samma göromål. Härifrån är steget kort till ljudets
användning icke blott som tillrop utan till beteckning för alt som står i
sammanhang med handlingen, verktyg, råämnen o. s. v. För att uttrycka de
särskilda relationer hvari handlingen kan tänkas fans antingen, såsom i kine
siskan och de öfriga raonosyllabiska språken, accentens förändring, eller, såsom
i de flekterande, tillsättande af de så kallade pronominalrötterna. Först däri
genom blef det möjligt att beteckna själfva akten, skild från både den hand
lande och föremålet för handlingen; det är den talandes salto mortale från
sinnesförnimmelsen till begreppet, ty de ljud, som naturligt åtfölja upprepade
handlingar, äro ursprungligen begynnande begrepp eller tecken för till enhet
sammanfattade förnimmelser. Så snart som dessa ljud blifva differentierade
585
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
