Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VALFRID VASENIUS.
bli’ det kvit; det har sat sig fast her under hjertekulen; det ligger og
graver og suger ligesom sure safter. Og det hjælper der ingen magne
sia imod.
Båda dessa dramer visa oss sålunda samma problem: frågan är i båda
huru individens själfständighetskänsla kan stå tillsammans med hans ställ
ning: såsom medlem af samhället och huru, där en konflikt mellan sam-
O 7
hället och individen förefinnes, kvinnan uppträder som medlarinna.
Men huru olika blir icke resultatet i de båda dramerna! I den ena
kan konflikten icke biläggas; Coriolanus ställer sitt jag så afgjordt emot
massan, att han egentligen icke han vika: adels- och krigarstoltheten ut
gör en så öfvervägande beståndsdel i hans karakter, att alla andra sidor
i själslifvet träda i dess tjänst, och så snart han afviker från de häradens
bud, denna stolthet föreskrifver honom, är det också slut med honom.
Stockmann kan naturligtvis icke i tragisk storhet mäta sig med Corio
lanus; hans karakter kan ej häller i likhet med dennes reduceras till den
enkla formeln af en »herrskande egenskap.» Men just därför är han på
annat sätt för oss vida mera intressant.
Man har sagt, att .Shakespeare, stödd på den unga protestantismen,
»emanciperade individen.» Detta är riktigt, men såsom alltid är fallet
vid plötsliga emanciperingar, kände den lössläpta kraften inga gränser.
Därför blifva också Shakespeares människor hvad Julius Mosen med rätta
kallar dem; »dämonische Könige und Fursten der Thierwelt, welche in
leidenschaftlich-gestacheltem Egoisraus an einander zu Grunde gehen.» Det
är just genom denna sin demoniska kraft, genom att visa hvad en männi
ska förmår, om hon låter en sida af sitt väsen taga alla de andra i sin
tjänst, som Shakespeares karakterer äro så imposanta.
Men det lönar icke mödan att förneka det: dessa karakterer beteckna
dock för oss en öfvervunnen ståndpunkt. Lidelsen är icke mera hos vår
tids människor likasom för Shakespeares den förnämsta drifvande kraften;
»idén» har trädt i dess ställe. Människan, särskildt den begäfvade, rusar
icke åstad ledd af sin passion såsom Coriolanus, Romeo och Julia, Macbeth,
Othello; hon frågar sig om sitt mål, öfverlägger, resonnerar och utbildar
en »verldsäskådning», däri såsom ett väsentligt element ingår tillfreds
ställelsen att arbeta för andra. Är nu denna verldsäskådning skeft bildad,
så kan individen visserligen komma i skarpa konflikter med verlden om
kring honom. Men han kämpar dock icke mera uteslutande för sig själf
och emot andra, ty han har, kan man säga, redan uti sig upptagit den
yttre verlden genom att känna sin plikt att tjäna denna verld. Hans
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
