Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRAUNERHJELM, STUDIER EFTER NATUREN.
tiskt sinne, utan äfveu mod, beslutsamhet och hänförelse. Hon skyr
honom först, »ser i honom en storväxt gosse», som hon väl moderligt
skulle vilja hägna, »men för hvilkens vidrörande hon skyggade». Slut
ligen vacklar hon emellertid inför den gränslösa hängifvenhet, hon
hos honom anar. Medveten om ett outrotligt sjukdomsfrö varnar hon
honom dock för en förbindelse med sig. Men han ser intet, låter
beveka sig af intet, ger för intet vika. Och sålunda skänker hon
honom sitt löfte, ett löfte, som i hennes hjärta gäller för lifvet, fast
bådas fattigdom nödgar dem att ännu länge dröja med sin förbindelses
yttre förverkligande. Detta dröjsmål blir ödesdigert. Han, den svage,
som ej tror på sig själf, tror ej häller på henne. De älska båda och
älska troget, men göra hvar andra olyckliga, ej lyckliga. De besluta
att bryta sin trolofning, ej för att skiljas, utan för att såsom inbördes
fria bida framtiden. Och de bida. Och den dag kommer, då hvarken
nöd längre hindrar en förening eller något verkligt missförstånd störer
henne. Då återförenas de, ehuru genom hennes, kvinnans, beslutsamhet.
Och sålunda blifva de makar, nu mera fylda af en kärlek, rik, full och
hängifven, men dock alt igenom fotad på det förhållandet, att det är
hon, som är den höga, fjärrskådande, beslutsamraa, han, som är den hvar
daglige, trångsynte och passive. Och slutligen är det sedan hon, som
i hänförelsen af lycka uttalar en visshet om, att deras barn, kommet
till lifvet i en sällhet utan gränser, därigenom också skulle vara frälst
från det tidiga dödsöde, hvars annalkande hon, modern, redan nu
känner inom sig, en visshet härom, på hvilken förf. lagt den vigt, att
hon för den sammas skull kallat hela skildringen »Segern».
Ingen bör underskatta de förtjänster, som innebo i denna skildring.
Här möter oss fullare än i någon annan af dessa berättelser en anda
af renhet och heder, här möter oss skönare än eljes känslan af lifvets
sedliga uppgift, här möter oss framför alt en själ, som blickar upp
till helt andra och högre mål än tillfredsställandet af lidelsen, branden
af jordisk art. Men svagheterna äro äfvenledes stora. Främst det
underliga beslutet om skilsmässa med ömsesidigt bevarande af kär
leken. I en kall nordisk hjärna kan ju möjligen en sådan idé gro
fram, aldrig hade vi väntat få se honom vinna genklang i en varm
romarinuas hjärta. Därnäst, huru föreställa sig en sinnets blödighet,
så fullständig som Aldos, förenad med å ena sidan så mycken lidelse
och å andra sidan med så mycken blindhet och midt i detta dock en
praktisk duglighet, som banar sig väg framåt i lifvet! Och slutligen,
huru svag är ej upplösningen! En sällhet, en skön dröm, bygd på
en förhoppning, som för den kloke läsaren är fullkomligt ihålig, och
som han, än värre, omöjligen kan tilltro den kloka Ersilia, hjältinnan,
att själf på allvar hysa. Här lurar i själfva verket en frestelse till
romantik, för hvilken vi trott en så realistisk penna som fr. Brauner
hjelms fri.
334
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
