Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEIJER, STUDIER ÖFVER HEGELIANISMEN.
till arten skild frän all sinlig verklighet. Förnuftig är hvarje med
veten förmåga, som är riktad på det öfversinliga eller personliga,
vare sig under lägre eller högre form, då däremot förståndet här
den högsta formen, men kan till innehållet vara antingen sinligt eller
förnuftigt.
Den hegelska metoden för behandlingen af filosofiens och kulturens
historia har, enligt förf., vissa förtjänster. All utveckling rör sig så
att säga spiralformigt. Ensidighet framkallar en motsatt ensidighet,
och alla framsteg till en mera omfattande och högre ståndpunkt inne
bära en försoning af dessa motsatser. Men denna historiska och
psykologiska lag fattas af Hegel såsom en logisk. Den hegelska logiken
gör anspråk på att vara ett slags högre, reel logik, en framställning
af det absoluta tänkandets utveckling, hvarvid den historiska utveck
lingen fattas såsom en logisk process. En sådan uppfattning af histo
rien bryter udden af all egentlig historisk kritik, emedan den kon
struerande arrangerar det gifua för att få motsvarighet mot de logiska
kategoriernas följd.
I sista kap. af sina »Tankeretninger» förklarar prof. M., att nutidens
positivism eller dess grundfel, »splittelsens princip, fra et höiere
standpunkt er en conseqvens af idéen sclv», dess (dialektiskt nöd
vändiga) »selvforglemmelsesmoment» o. s. v. Däremot framhåller
förf., att en villfarelse icke kan vara en logisk konsekvens af den abso
luta sanningen eller idéen, utan har sin grund i människans relativa
oförnuft. Likaså bestrider han, att villfarelsen, åt sig lemuad, med logisk
följdriktighet beriktigar sig själf eller slår öfver i sin motsats för
att med denna upptagas i en högre enhet. Genom logisk behandling
blottas villfarelsens motsägelser, hvarvid den sålunda indirekte veder
lägger sig själf, men för att finna sanningen fordras mera än en så
dan formel behandling af villfarelsen, nämligen nya positiva insatser,
som måste hemtas från annat håll. »Den naturliga reaktionen» mot en
ensidig riktning är icke ett blott »dialektiskt omslag», utan innefattar
mångahanda faktorer af historisk och psykologisk natur, vid sidan af
hvilka de rent logiska ofta spela en underordnad rol. Motsägelsernas för
soning i en högre enhet vinnes genom förståndets analyserande verksam
het, icke genom ett öfver förståndet höjdt »spekulativt» förnuft, som
skulle kunna »syntetisera« för förståndet oförenliga moment. Den »höiere
sandhed», som vinnes genom sådan syntes, innefattar motsägelser, icke
såsom öfvervunnet genomgångsstadium, utan såsom sitt innersta väsen,
ehuru detta plägar anses såsom det säkraste kännetecknet på osanning.
Då motsägelsen är den egentliga drif kraften i den dialektiska rörelsen,
så blir idéens sjelfrealisation hvaraf alt lif och verklighet utgör de
skiftande produkterna en gränslös process, och Hegels filosofi en
ny, om än förbättrad, upplaga af Hcraklits lära om alltings ständiga fly
tande. Den absoluta och positiva oändlighet, som Hegel sätter öfver den
Nordisk tidskrift. 1883. 25
351
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
