Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTIAN ELSTERS SKÖNLITERÄRA KVARLATENSKAP.
Yi hafva något utförligt upptagit dessa drag ur »Solskyer»; ty de
vitna oemotsägligt om, huru varmt Elster ännu vid denna tidpunkt
trodde på det goda i människan. En skönare lofsång har sällan en
skald skänkt sin hembygds folk. Vi skola snart få bevitna, huru han
i sin största och betydelsefullaste bok väl knappast har kvar mer är
brutna och flämtande strålar af denna tro. Förebådelserna till slock
nandet och mörkret röjas redan i denna berättelse, som dock inrymmer
så mycket varmt och skönt. Alla hufvudpersonerna i »Solskyer» stupa
så att säga midt på banan. Elina gifver sitt löfte för lifvet ät ung
domsvännen och gifver honom rätt att af henne vänta sin framtids
lycka. Samme ungdomsvän är det sedan, som i sin ynglingaoerfarenhet
själf ej blott vägleder Elina att få visshet om den i djupet af rivalens
själ gömda kärleken, utan äfven energiskt öfverbevisar henne om, att
det »er et utilladeligt bedrag, at önske forbindelsen opretholdt, når man
ved, at de fölelser, som grundlagde den, ikke længer er tilstede» och
därtill fogar, att dette »bedrag er så usigelig pjaltét og uselt, at jeg ikke
har ord derfor». Fyld af en ny kärlek och pådrifven af denna nya tanke
gång, bryter Elina snart sin förbindelse; men så strängt talar emellertid i
hennes själ den rättslärare, som heter samvete, emot hvad hon gjort,
att hon i ett bekännelsens ögonblick måste vitna om sig själf; »En så
dan som jeg kan ikke se et skikkeligt menneske i öjnene mere». Slu
tet på berättelsen gömmer sig uti Elinas ord till Holt: »Nej, nu vilde
du ikke have kunnet tro mig mere, og jeg selv heller ikke.» Härmed
hafva i själfva verket äfven dessa två lyktat framtidslöftenas kapitel i
sin lefnads saga, och den död i böljans famn, som i nästa ögonblick
förenar dem, är i sannaste mening en befrielse. Ty hon, som en gång
jublat: »Det er dejligt at leve!» har hunnit den punkt, då hon säger:
»Nu er det ikke tungt at dö».
Det lärer väl icke vara lätt för någon med oförvillad blick att
läsa denna berättelse, som för öfrigt alt igenom blomstrar af lyriskt
elegisk skönhet, utan ett intryck af, att det är en stor skaldeingifvelse,
som däri kämpar med en uppgift, som hon icke beherskar, men som
den nya tiden vill pålägga henne, nämligen att bryta mark för vissa
rättstankar, vissa etiska läror. Ännu har skalden öfvertaget, och den
ideela fråga, han här berör, är icke stäld på sin spets, men man känner
sig orolig för, huru det kan gå härnäst. Han lutar redan starkt åt att
på ett par ställen advocera för rent abstrakta idéer, icke märkandes, huru
lätt genien under den advokatyren kan fly undan. Och dock har Elster
403
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
