Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VALFRID VASENIUS.
dess han slutligen vid fem och tretio års ålder finner sitt lif ha varit
»tämligen pojkaktigt och utan mål». »Och det föll honom in att han
hade ett fädernesland», och han firade 1808 sin födelsedag den sjuttonde
augusti vid Alavo i stället för den femtonde, Napoleons dag. Han har
»kämpat på sitt sätt manligt och ärligt mot eländet, sjukdomen och döden,
delat med den blesserade soldaten sin flaska, sitt bröd, sin börs och, hvad
som var mer, sitt ständigt glada lynne». Ty »han var en af de få lyck
liga, som gått genom lifvets stormar utan att förlora sin tro på människor,
alltid lika sorgfri och glad, utan att någonsin känna sitt hjärta hårdna
under motgången eller bländas till högmod när lyckan log blid».
Härmed öfverensstämmer synnerligen väl den försonliga uppfattning,
som är ett genomgående drag i dessa berättelser. Redan den tidigaste,
»Hertiginnan af Finland», passerar vid en tidpunkt, som för en finne ej
är lätt att behandla med kallt blod: det nesliga 1741—1743 års krig, så
otroligt lättsinnigt företaget och sä otroligt uselt fördt, och hvarvid man
på förband tröstade sig med att »enda hasarden af ett olyckligt krig vore
Finlands ruin eller förlust». Men på samma gäng detta lättsinne icke i
berättelsen fördöljes, erinras dock om att hattpolitiken »var traditionel i
Sverige: alla Vasakonungar, förutom stamfadern, och alla regenter af
Pfaltziska huset hade varit hattar. Än mer, denna politik var nationel:
det svenska lynnet begrep rätt väl hur man kunde hungra och slåss, men
det begrep icke huru man kunde nöja sig med dagligt bröd utan ära och
äfventyr. Såsom det hade förstått sina Karlar, förstod det sedan äfven
hattekonungen Gustaf Hl, men kunde aldrig rätt sympatisera med sin
största och konsekventaste mössa Karl XIV».
En likadan opartiskhet visar sig äfven i öfriga berättelser. Det för
tiges icke att under Karl XILs tid »den finska soldaten var nästan öfver
alt, utom där han bäst behöfdes i Finland». Men på samma gång
skildras på det vackraste sätt karolinernas orubbliga trohet mot sin kung.
Likaså fördöljes ej att mänga anledningar till missnöje förefunnos under
Gustaf HLs krig i Finland: men Lennart Croneld blir, äfven han, orygg
ligt tlllgifven sin kung och dör med orden: »Ers majestät... tvifla
aldrig... på Finlands heder!» —Så är det ock finska folket som af
1741—43 årens krig skördar största äran, därför att dess trohet icke
sviker, trots de lidanden det utstår och de lockelser till själfständighet
som komma österifrän.
Ofverhufvud har ingen bättre än Topelius förstått att skildra de
»djupa ledernas» betydelse, och visa huru de vinna slaget åt härföraren.
454
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
