Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JONAS LIE OCH G. AE GEIJERSTAM.
gar. Under studiet af dessa nyare verk och under ett lifligt intryck
af deras förtjänst nästan öfveralt, där de respektive författarne varit
skalder och intet annat, hafva vi sålunda ofta tänkt oss såsom ett
önskemål, att sångare af det gamla hjärtelaget, som har så djupa rötter
i nordbons hela tros- ock tankelif, kunde taga upp det goda, som bor
i det nya, och utan affall från egna ideal hringa äfven detta till heders.
På sådant sätt funnes det ett sammanhang och en utveckling, och en
riktning kunde möjligen uppstå, hvilken vore mäktig att visa, att nytt
lif har vida bättre uppgifter än att efter den darwinska generations
principen bryta sig väg »brutalement», såsom det nu i berömmande
syftning kallas. När Gustavianernas ådra hos oss här i Sverige sinat
ut och deras sång stelnat, uppträdde fosforisterna; men det vardt icke
de, som skapade en ny tid. Man må klandra göter och neutrer huru
man vill och klagande utmåla, att de stäckade sin fart och nerv genom
sin hänsynsfullhet mot de gamla och det gamla; det var likvisst de,
som vunno nationens öra, och det var de, men icke fosforisterna, som
krossade den gamla skolan, nämligen med en sång, skönare än dennas.
Vi lefva i en ny fosfors- eller rättare eldröd literatur; men man be
höfver icke vara profet för att förutspå, att denna sociala nervslitnings
literatur, romanisk i sina traditioner, romanisk i sin råa lek med blod
och hämd, romanisk i sitt tröstlösa, fridlösa, försoningslösa sätt att se
framtid och evighet, aldrig kan få djupa rötter i Norden. Ateistisk
och atomistisk i sina grundidéer, räcker hon handen åt alla de krafter,
som vilja söndra och splittra, samt förklarar krig på lif och död, med
hvilka vapen som hälst, mot en hvar, som vill kämpa för, hvad en
gången tid hållit högt och heligt. Att alt gammalt blir anfrätt af
mångahanda murkenhet är visst, och att en ny tid sätter upp för sig
nya syften, mål och kraf, ligger i tingens egen natur. Det gamla kan
och får därför icke försvaras såsom någon uppnådd fullkomlighet, men
det skall och måste försvaras såsom den lifsgrund, ur hvilken det nya
skall växa. Lika litet, som det uppstår någon ny generation, fysiskt
taget, om man fusiljerar hela det nu lefvande slägtet, lika litet skall
den nya skolan skapa ett nytt tidehvarf på det andeliga lifvets område
genom att fusiljera våra dagars tro, rättsuppfattning och bildning.
Den riktning, hvars främste man i ett af de nordiska landen högtid
ligt förklarat, att den unga tiden ärft af den gamla intet annat än
dennas skulder, syfilis och ouppfylda löften, den riktning, som möj
ligen halfberömmande beklagar sådana sin hjältes öfverdrifter men
visar intet tecken att bryta med grundläror, som konsekvent leda till
dem, denna riktning kan till äfventyrs länge herska på näfrättens
palæstra, men att så och vårda det säde, ur hvilket en framtid kan
växa, det mäktar hon icke.
Heder därför åt hvarje försonlig sträfvan! Och icke minst heder
åt ett försök att med lika djupa grepp in i verkligheten, som den nya
611
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
