Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JONAS LIE OCH G. AF GEIJERSTAM.
logik, som väl enligt hr Geijerstams syftning skall vägleda oss till
svaret på den fråga, som var diktens medelpunkt: Ar kärleken synd?
Vi skynda förbi den häpnadsväckande råhet, som ligger i det kursi
verade citatet, och stanna i stället vid kärnan af hufvudfrågan. Hela
den både yttre och inre verklighetstroheten är förfelad: nu gäller det
att se, huruvida den grundlära, som ligger bakom företeelserna, håller
profvet.
Fröken Ebba synes hylla den meningen, att kärleken är en ande
lig och naturlig makt, hvars välde är absolut berättigadt, och gent
emot hvilken hvarken kyrka eller samhälle hafva någon befogenhet.
Bådaderas erbjudanden äro »en blott yttre formalitet», som kränker
förbindelsens skönhet. Det band, som efter förförelsen förenar Ebba
och hennes student, »syntes henne», säger hr Geijerstam, »så mycket
heligare, emedan det ej var oskäradt af någon, som viste därom, mer
än de två lyckliga själfva». Förbindelsens »helighet» förstå vi icke
riktigt. Man brukar kanhända ord i något olika bemärkelse. Men
för så vidt icke hvarje naturprocess bör betecknas med epitetet helig,
något, hvarpå här ej är tillfälle att ingå, så lärer näppeligen ordet på
detta ställe kunna försvaras. Satsen, som står kvar, är emellertid den,
att kärleken just därigenom eger en väsentlig skärhet, att han är en
hemlighet, och att detta vilkor är så absolut, att till och med religionens
välsignelse sätter en fläck på amorsvingen. Med den uppenbaraste
sympati har hr Geijerstam fört saken hit. En oro inträder visserligen
och, efter älskarens afträde från skådebanan, ett verkligt själskval.
»Om hon verkligen vore en fallen kvinna? Hon tviflade på sig själf».
Men detta är blott en skugga i solskenet. Från det ögonblick, då
hon upptäcker sin makes cynism, känner hon sig i sin fulla rätt.
»Honom kunde hon bedraga utan samvetskval», d. v. s. på ram prosa:
blott andra bryta mot mig, har jag rätt att bryta mot dem; sådant
brott är icke synd. Ja, fru Ebba utsträcker denna teori därhän, att
som både älskare och man brutit mot henne, så är hon i sin goda
rätt att äfven bryta mot sin far, för att icke tala om det olyckliga
barn, hon föder till verlden, och som hon i tio år sannerligen fröjdar sig
åt som åt ett äkta tjufgods. Vid den slutuppgörelse, som hon efter
gossens död håller med sitt samvete, erkänner hon, att hon ljugit sig
till all lycka, hon haft i lifvet. Mot alt och alla har hon ljugit; men
fyra andra personer och förhållanden äro därtill skulden, och först i
det femte och sista rummet har hon den complaisancen att placera
en egen liten andel i ansvaret för sina gärningar. Men i ett stycke
ger hon intet medgifvande, det var en punkt, i hvilken hon kände
sig viss: kärleken var icke synd. Att hela hennes lif blifvit vämje
ligt just på den grund, att hon trott på denna sats med förkastande
af alla andra lika höga satser, gäller i hennes ögon intet. »Ty när
vi handla», säger hon, »efter bestämningsgrunder, som vi själfva tro
624
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
