Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JONAS LIE OCH G. AF GEIJERSTAM.
på, men som vi veta, att alla andra ogilla, grunder, som vi lårt oss i
lifvet i strid med hvad vi lårt oss som barn, då vill det mycket till,
för att ej någon liten outrotlig svartalf skall sitta på lur och, när
verlden går oss emot, hviska till oss: ’Ser du, ser du. Du har handlat
egenmäktigt och själfrådigt. Du lider det dina gärningar värda äro’.
Och vi äro genast färdiga att kasta oss till korsets fot och taga den
yttre motgången som ett fullgiltigt bevis på, hvad som då får namn
af Guds vilja.» Detta är citat af hr Geijerstams ord, icke af fru Ebbas.
De äro hans inlägg i fråga om samvetets röster och sålunda hans ut
talande om det etiska moment, med hvars fall grundskottet är riktadt
ej blott mot kristendomens sedelära utan ock emot hvarje religiöst
samfunds. Samvetet är icke en helig stämma eller en Guds röst,
utan det är ett genljud af satser, naturligtvis trånga och förhatliga
satser, som äro inlärda i barndomen, och som i värde icke kunna stå
sig mot de bestänmingsgrunder, hvilka vi sedan lärt oss i lifvet. Sam
vetet är således en svartalf, hvilken vill locka oss till affall från det
moraliska mod, som är det sunda handlandets adelsmärke. Yi skola
icke besvära hr Geijerstam med några dogmatiska strider, men hem
ställa, huru vida han icke vid nykter besinning skall finna sig hafva
stält sitt angrepp högre än han bort, då han vändt sig mot den makt,
som kallas för en lag äfven i hedningarnes hjärtan.
Hr Geijerstam, har visserligen låtit fru Ebba vara ganska olycklig
i samband med de sedliga felstegen, men han har i skildringen så
märkeligt bäddat omkring henne med sin sympati, ej trots felstegen
utan just för deras skull, att man, om han än med själfva händelsernas
förlopp kan sägas hafva dömt hennes satser om den fria kärleken
såsom ohållbara, dock måste förevita honom, att han, vid utförandet af
denna domsprocess, på alla punkter urskuldat den anklagade samt sär
skildt därvid flitigt förringat de personers värde, som handla efter mot
satta grunder med henne.
Ar detta opartisk verklighetsafspegling?
Bort med alla förklädnader! Det är tendensdiktning af hänsyns
lösaste slag, som åsyftas, och verklighetstroheten sträcker sig ej längre
än till den rent tekniska virtuositeten. Men det är också skarp politik
i förfaringssättet. Liksom mästaren själf, Ibsen, älskat att så inhölja
sin innersta mening, att de yppersta och kunnigaste män blifvit ledda
till en rent motsatt uppfattning af de allra väsentligaste punkter i
hans nyaste stycken, så älska också hans meningsfränder att på ett
sådant vis fläta händelser och läror till ett konstrikt nät, att granskaren
alltid däri skall blifva bunden, medan författaren skall ega utväg åt
hvad håll han finner bekvämast, och dock publiken, som hällre följer
känslostämningen än själf reflekterar, blindvis drifves till det mål
verkets herre afsett. Hr Geijerstam säger på ett ställe: »Att läsa en,
dikt eller en roman och förstå den, är föga konstigt. Ty där har för-
Nordisk tidskrift. 1883. 44
625
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
