Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JONAS LIE OCH G. AF GEIJERSTAM.
fattaren lagt allting till rätta för att underlätta vår uppfattning. Men
att se ett stycke af lifvet och förstå, hvad det gömmer, därtill fordras
mera». Detta uttryck förefaller mycket underligt af en författare, som
eljes förfäktar diktens fullkomliga frihet från all konstruktion och fulla
öfverensstämmelse med just lifvet. För egen del hafva vi ej häller
sett detsamma bekräftadt. Ar för år, som den moderna diktningen
utvecklat sig, hafva vi tvärtom funnit lifvet ej blott lärorikare utan
äfven, och det till och med i sina sorgligare företeelser, både klarare
och skönare än denna dikt. Och särskildt hvad lifvets allra mörkaste
taflor beträffar, så hafva vi af sådana sett ingen, som ej gifvit oss mer
behållning än samtliga hr Geijerstams tröstlösa berättelser tillhopatagna.
Det torde för öfrigt ej vara så alldeles helt med det myckna talet om
skaldens fullständiga frånvaro i det moderna verket och särskildt med hr
Geijerstams i hans verk. Några få sidor efter nyss anförda uttalande
ur hans »Literaturstudier» yttrar sig hr Geijerstam om, hvilken betydelse
»ett lätt markeradt uttryck, ett understucket litet ord» m. m. dylikt
kan hafva att yppa, hvad skalden vill låta förstå, men ej utsäga. »De»,
tillägger han därefter, »om hvilkas mening vi äro måna, förstå os-s
ändå, och de, som ej förstå detta slags frimurarspråk, är det en vinst
att ej hafva onödigtvis blottat sitt innersta för». Utan att våga smickra
oss med hoppet att räknas till dem, om hvilkas mening hr Geijerstam
är män, frukta vi dock, att vi fullständigt hafva förstått hans frimurar
språk, och det är just därför vi denna gång hafva tagit till orda.
Det är ingen glädje att fördjupa sig i hr Geijerstams tendenser
såsom diktare; de äro till sin ena hälft oklara, till den andra upplösande.
Men det, som i synnerligaste grad görer studiet af dem smärtsamt, är,
att de företrädesvis framträda just i den där antydda och antydande
frimurarformen. Om succus et sanguis kramas ur de berättelser, som vi
ej hinna i detalj genomgå, så visar det sig, att de nästan allesammans,
under skalet och bakom planens skenbart värdiga hållning, gömma en
motbjudande sidosyftuing. Då sålunda t. ex. i Ett feriebesök den afskräc
kande teckningen af en ytlig, själfvisk och kanske knappast trosärlig
ung prest, insatt som adjunkt i en andefattig prostfamilj, synes vara
hufvudsak, inmänger sig dock därbrcdvid en så frånstötande färglägg
ning af hvarje drag eller glimt af kristlig ton och sed, att det är
mycket svårt att urskilja, huruvida det varit detta kristliga själft eller
dctsammas missbruk, som egentligen åsyftats. Då vidare i För att
lära sig något, den för öfrigt ömmaste och varmaste berättelsen i häftet,"
en ung lärarinna pedantiskt, tort och kvasipedagogiskt exercerar ren
lärlighet och katekes, medan en stackars fattig och frusen gosse i sitt
sinne sitter och utvecklar några tämligen hcterodoxa principer, som
emellertid aldrig komma öfver hans läppar, så är det hållet i fullstän
digt dunkel, hvart författarens hugg egentligen är menadt, om åt
lärorna eller den dåliga förkunnelsen af dem. Då än vidare i Helg
626
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
