Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RUDIN, NOVELL AE IVAN TURGENJEF.
Tian lem nar huset för att åter drifva omkring i verlden utan mål,
och Natalia blir kvar med sitt lifs första bittra erfarenhet. Rudin
skrifver till henne ett långt, reflekteradt, komponeradt bref, hvari
han bittert anklagar sig själf, men på ett besynnerligt objektivt sätt,
som om han undersökte och dissekerade ett främmande föremål. Till
och med i olyckan kan hans skådespelaretalang icke lernna honom.
Natalia sitter med brefvet i handen.
»Hon satt stilla, nästan känslolös; det förekom henne, som om mörka
vågor sakta slogo samman öfver hennes hufvud, och kallnande och stelnande
sjönk hon till botten. För hvarje människa är det en bitter stund, då hon
första gången svikes i sitt innersta hopp, men för ett trofast och uppriktigt
sinne, som ej vill bedåra sig själft, som är främmande för all öfverdrift och
tanklöst lättsinne, blir detta uppvaknande ur en illusion nästan outhärdligt.»
Berättelsen upptages igen två år efter Rudins försvinnande. Alexan
dra har gift sig med Leschnjef, och när man läst hans rörande och
komiska frieri, undrar man icke öfver, att denna »säck» vinner den
älskvärda Alexandra, och man förstår, huru lyckligt deras samlif är.
Leschnjef kommer just hem från en resa, medförande informatorn
Basistof, och har den glada underrättelsen med sig, att Natalia ändt
ligen mottagit Sergej Pavlitsch’s hand.
Vid bordet faller samtalet på Rudin, och den alltid lika giftige
Pigasof, som också är närvarande, yttrar:
»Ah, han håller sig nog uppe, han sitter nog någonstädes och predikar.»
Men Leschnjef tar honom i försvar. Nu, då han ej mera fruktar
en rival i Rudin, bedömmer han honom mildare och djupare. Då
Basistof, som beständigt svärmar för Rudins minne, säger, att han är
en genialisk natur, svarar Leschnjef:
»Han har genialitet, det är sant, men natur .... däri ligger just hela
hans olycka, att det egentligen inte fins någon natur i honom alls .... Han
har entusiasm, och tro mig, som är en flegmatisk man, detta är den allra
kostbaraste egenskap i vår tid ... . Hans köld ligger i blodet, det rår han
inte för, men icke i hufvudet .... Han lefver på andras bekostnad, men icke
som en listig bedragare, utan som ett barn .... Ja, helt säkert skall han dö
någonstans i fattigdom och elände, men skall man därför kasta sten på honom?
Han skall själf aldrig uträtta någonting, just därför att han inte har någon
natur, intet blod i sig. Men bvem har därför rätt att säga, att han inte gör
och inte har gjort någon nytta, att hans ord ej utkastat många goda frön i
unga sinnen?»
Ånuu en gång skall Leschnjef möta Rudin. och vederkvicka den
arma hemlösa mannen med sin godhet. De mötas i ett värdshus vid
landsvägen af en ren tillfällighet.
Rudin har blifvit gammal och svag, är dåligt klädd och blott en
skugga af sig själf. Leschnjef bjuder honom på middag, och här har
Turgcnjefs eget älskande hjärta kastat en försonande afskcdsblick på
Rudin, såsom han ser på honom genom Leschnjefs ögon. Han säger
635
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
