Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERATURÖFVERSIGT.
Sanna kvinnor. Skådespel i tre akter af ANNE-CHARLOTTE EDGREN. Sthlm 1883.
»Jag går aldrig på bröllop», säger gubben Nordan i Björnstjerne
Björnsons »En hanske» och utropar sedan: »Dessa offerlam med krans
och slöja!»
I sitt skådespel »Räddad» trädde fru Alfhild Agrell för ett år
sedan i härnad mot det myndlingstillstånd, i hvilket hustrun hålles
ännu i vår tid. Violas äktenskap har varit ingenting annat än ett
femårigt förtryck, det tillstår hon själf, »som sammanpressat min själ
till en värdelös massa och förkväft alt som var ädelt och godt i min
natur.»
Ett ämne af ganska liknande slag som det i »Räddad» upptog kort
därefter fru Edgren, då hon satte sig ned att skrifva »Sanna kvinnor».
Men då behandlade hon ämnet ur en annan synpunkt och kom till
andra resultat. Trots den mörka stämning och den tröstlösa kolorit,
som hvilar öfver detta skådespel och måste hvila däröfver det är ju
ett tendensstycke och där är ej fråga om att ernå någon skönhet
så är det både djuptänkt och fritt ifrån den ensidighet, som eljes lätt
tränger sig in i arbeten, hörande till genren i fråga, en ensidighet,
som mer än en gång kommit dem att skjuta förbi sitt mål.
Ur en närslägtad idé ha de båda dramerna sitt upphof. I de
hem, som målas i dem bägge, är hustrun intet annat än en träl
iuna eller en rodocka, som fått vänja sig vid att tiga och underkasta
sig den starkare viljan. De båda äkta männen äro själfviske, njut
ningslystna öfversittare, som i långa år marterat den svaga varelse de
fått i sina klor äfven Viola kan ju kallas svag, till dess hon bryter
sina bojor utan att hysa minsta samvetskval eller ens ha något
medvetande om sin låghet; tvärt om är så väl Oskar Hjerne som
Pontus Bark de mest omtyckta och angenäma sällskapsmänniskor i
verlden.
Men då fru Agrell nöjde sig med att visa fram ett äktenskstp,
där hustrun var ett intet, visade huru Viola småningom drefs till det
förtviflade beslutet att, kosta hvad det ville, bryta sina bojor, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
