Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRU ANNE-CHARLOTTE EDGREN, SANNA KVINNOR.
huru mannen då först vaknade till medvetande af sin stora skuld,
medan författarinnan till »Räddad» nöjde sig med att upphäfva ett
skri af harm öfver att vår civiliserade tid kunde tåla ett så skeft för
hållande så gick fru Edgren saken närmare in på lifvet och tog
sig före att visa orsaken till det skefva förhållandet. Den förstnämda
dikten lade all skuld på mannen ty att. orsaken ytterst skulle ligga
hos Violas mor är så knapt antydt, att man lägger föga eller ingen
vigt vid detta antagande.
Mannen är hos fru Agrell endast den kallblodiga förtryckaren.
Den andra dikten påstår, att om mannen blifvit sådan, så är det kvin
nans skuld, ty efter henne lämpar sig om än omedvetet mannen.
Förf. till »Sanna kvinnor» är lika litet artig mot sitt eget kön som
mot det maskulina, långt ifrån att upphöja kvinnan ropar hon till
henne med den allra sträfvaste röst: »År mannen en usling, så har han
blifvit det, därför att kvinnan är ett kräk utan vilja och utan kraft.»
Icke alla kvinnor äro dylika, blott två tredjedelar af de i stycket
förekommande. Berta är stark, hon hör till denna kvinnoslägt, som
stammar från Norge och förekommer i både Ibsens, Elsters och Kiel
lands diktverk. Men också anses hon så okvinlig, så sorgligt olik sina
närmaste. Hennes moder är godhjårtenheten och svagheten personi
fierade. Och hennes syster Lissi? Ja, hade en man tecknat en kvinna
sådan, då hade medgif det hela det andra könet rest sig i harm
emot honom, som vågade säga dylika ord, ty Lissis hela personlighet
är den mest upprörande tillvitelse, som vår literatur framvisat emot
en kvinna, och intet är mera naturligt och berättigadt än Bertas ut
brott af raseri, då hon* hör hvad Vilhelm vågar säga om sin hustru.
Och Vilhelm har likväl rätt, han känner Lissi och ser henne från
en alldeles riktig synpunkt, fast han, hur lättsinnig och opålitlig han
än är, ej kan tänka sig henne så lågsinnad som hon sedermera visar
sig, då hon ber honom om förlåtelse därför att han bedragit henne.
Det är just denna scen i sista akten, som utgör styckets förnämsta,
som skaffat det så många ovänner, men som äfven öppnar en ny syn
vidd för dem, hvilka ej vågat tänka så ringaktande om någon medlem
af det bättre könet.
Vilhelm har sett upp till Lissi. Först då han började älska henne,
och då hon blef hans och han kyste henne för första gången, då
kände han en djup blygsel öfver hela sitt förflutna lif, och han hade
då äfven en känsla af, att en verkligt ren kvinna i den stunden skulle
ha förmått mycket öfver honom.
Men Lissi var ej en sådan kvinna, som kunde ha något godt in
flytande på en man, icke ens på sin trolofvade. Då han ansåg det
vara sin plikt att gifva henne en antydan om att hans förflutna ej
varit rent, då blef hon nyfiken, medgaf att det just är sådana herrar,
som haft små äfventyr, som bli omtyckta af flickorna, och så smålog
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
