Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. R. NYBLOM.
tider eller orter. »Det gjaldt om at arbeide sig ud af sig selv for at
forståe og fremstille menneskeverdenen. Med dette lösen var stödet
givet til Frankrigs hele kunst og kritik i dette århundrede».
Den nära 600 sidor starka boken, hvars innehåll, omfattande den
glansfulla utvecklingen af nyromantiken i Frankrike från det första
cenaclets stiftande år 1824 till 1848 års revolution, vi icke vilja åtaga
oss att ens antydningsvis genomgå, öfverfiödar i den lugnt fram
skridande skildringens gång af enskildheter, som fästa sig i minnet
och äro värda att ihågkommas. En sådan är den kvicka framställningen
om den förvandling, som ordet »romantisk» varit underkastadt.
»Det går underligt i denne verden med ordenes brug. Da ordet
romantisk blev indfort i Tydskland, betöd det nærmest det samme som
romansk; det betegnede romanske snirkler og concetti, sonetter og
canzoner; romantikerne sværmede for romansk katholicisme og fol
den store romanske digter Calderon, hvis værker de opdagede og over
satte og priste. Da romantismen en menneskealder senere nåede Frankrig,
betöd ordet efter sprogbrugen det stik modsatte, den tydsk-engelske
åndsretning i modsætning til den græsk-latinsk-romanske, det germanisk
angelsachsiske præg. Det beroede simpelthen på, at det frem
mede overhovedet virker romantisk. Et folk med ensartet kultur
som de gamle hellener faer en klassisk kunst og poesi; men såsnart
et folk ud fra sin egen kultur opdager en anden, der forekommer det
fremmed og eventyrlig, så synes denne kultur det romantisk o: den
virker som en igjennem et farvet glas betragtet egn. Romantikerne i
Frankrig ringeagtede deres nationale fortrin, deres litteraturs klarhed
og forstandsgjennemsigtighed og lovpriste Shakspeare og Goethe, fordi
de ikke som Racine (og tildels Corneille) udskildte menneskelivet i
dets abstracte elementer, ikke fremstillede isolerede, simplificerede
fölelser og lidenskaber, der dannede dramatiske modsætninger, men
tværtimod uden nogen rhetorisk analyse kastede menneskelivet en bloc
i dets hele complex op på scenen.»
Ett märkligt yttrande är det, som förekommer å sid. 143, sedan
författaren talat om Hugo och Musset i jämförelse med hvarandra och
dryftat den frågan, hvarför Hugo och ej Musset vardt skolans förare;
han slutar med denna definition af en sådan ledares art och karakter:
»Det er ikke det fineste og udsögteste poetiske talent, der afgjör
ledelsen i litteraturen. Den tilfalder ikke talentet, men den hele per
sonlighed. Den, som på et givet tidspunkt foler tidens hjærte
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
