Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»STRÖMNINGER» OCH »GJENNEMBRUD» I DANMARKS LITERATUR.
»Hvad man nu bekæmper, er ikke tendens i og for sig, om hvilken
man aldrig för har ment, at den gjör poesien noget afbræk. Til de
gamle tendenser havde man jo vænnet sig så fuldstændig som man væn
ner sig til luften iet værelse, man aldrig forlader. Hvad man nu for
viser under navnet tendens, det er århundredets ånd, dets ideer.
Men disse ideer ere for den episke og dramatiske poesi det
samme som blodets kredslob gjennem årene er for det men
neskelige legeme. Hvad man i poesiens egen interesse må fordre,
er kun, at disse årer, der gjerne må ses blånende under huden, ikke frem
træde spændte og sorte som på en forbitret eller syg.»
Samma intresse ligger äfven i framställningen af Ibsens pessimism
såsom »Indignationspessimisme» (sid. 88 och 89), i författarens starkt
prononcerade fordran, att diktarterna skola följa »de love, som fölge af
selve fantasiens natur» (sid. 172), i krafvet på »kunstform», »thi uden
fast form ståer i kunsten intet» (sid. 341), i utförandet, ä propos Schan
dorph, af konstnärens förhållande till »det simple eller rå» och hans skyl
dighet att i uppfattningen adla detta, hvarvid han gör en lycklig jäm
förelse med Ostade, Eembrandt och Brouwer han skulle ha kunnat
tillägga Bellman, hvilken Schandorph liksom många andra danskar tyckes
älska och ställa mycket högt och i många andra liknande ställen, som
det vore för vidlyftigt att här anföra.
Det som slutligen också fäster sig i minne och fantasi, är den i
slutkapitlet framstälda kvicka liknelsen om de båda järnbantågen, »Frem
skridtets» och »de klerikales», och den tillämpning af den påpekade
illusionen på det psykiska området, hvarmed boken högst effektfullt
slutar.
Men det är vid detta slutkapitel tvänne påminnelser att göra. Den
första gäller författarens uttryck »det såkaldte overnaturlige» vid frågan
om idealism och realism (sid. 399), då han säger: »spörgsmålet, om hvilken
af de to retninger, der er ypperst, er kun det spörgsmål, om literatur og
kunst i vore dage skulle have deres midtpunkt i dat menneskelige eller
i det overmenneskelige, og det er et spörgsmål, der intet er, fordi det
for længe siden har fået sit svar». Då författaren strax efter talar om
den »åndelige verden», är man icke så alldeles säker på, hvad han med
uttrycket »overnaturlig» menar. Att det står i motsats mot det naturliga,
och att det naturliga är liktydigt med det mänskliga, ser man. Men sedan?
Ar »det overnaturlige» lika med undret contra naturam och är det detta
han menar, så är hvarje tänkande människa snart på det klara med saken
81
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
