Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VART NYASTE DRAMA.
»Sådan dam, sådan riddare!» Och tillägger: »Jag har alltid misstrott
Olofs principer».
En af de andra herrarna i sällskapet ger också Valborg all sin
medkänsla men ej högt, ty han vet, till hur litet det båtar, och det är
först, då han blifvit ensam med Gertruds moder, som han ber henne
drifva förföraren på porten och ropar till henne: »Jag aktar henne
tusen gånger högre, som skänkt bort sig af kärlek, än dig, som af
fal beräkning säljer ditt eget kött och blod». Ord som göra mycken
effekt på scenen men som borde lemnats outsagda, ty en hvar med
någon uppfattning begåfvad läser ju dessa ord mellan hvarje rad i
stycket. Och här äro de ju till på köpet lagda i en betydelselös
bipersons mun, en herre, som fått vara med endast för att få ropa »ve»
öfver samhället och dess moral och därefter gå sin väg.
Åskådaren eller läsaren af Dömd är emellertid glad att någon
står på den bedragna Valborgs sida.
Och Gertrud själf, det godhjärtade stackars barnet! Hennes känsla
är helt och hållet hos Valborg, men då hon vill skynda fram till
henne, låter hon fogligt sin moder föra henne undan igen. Hon
afskyr sin fästman, hon vet att han ljugit sig fri från sin förbindelse
med Valborg och hon hör ej till dessa flickor, som anse en lättsinnig
man lika pikant som oemotståndlig. Nej, hon föraktar honom. Men
hon blir hans fästmö i alla fall för att kunna underhålla sin bror, sin
kusin och Valborg. Ja, så går det till i stycket; till en sådan osed
lighet gör den lilla oskyldiga Gertrud sig skyldig, hon som alltid har
så svårt att veta, hvilket som är rätt eller orätt. Olof påstår i styckets
början att bakom hennes veka yta gömmer sig mycken karakter,
men detta var ett misstag af Olof, det inser han säkert själf, då han
lärt bättre känna det svaga röet, som han älskade.
Man har lätt att tänka sig det äktenskap, som skall uppkomma
ur Gertruds förakt för fästmannen och ur hans glödande lidelse
för henne. Stackars Gertrud får plikta lika hårdt som Valborg, där
för att hon aldrig blifvit en människa med hufvud utan endast ett
barn med hjärta.
Kapten Björnklo, Valborgs förledare och Gertruds fastman, hade
kunnat blifva en intressant typ. Gruuddragen i hans skaplynne äro
skarpt uppritade, men vid utförandet af bilden har författarinnans krafter
svikit henne och det riktigt på allvar. En sådan kapten fins ej i svenska
hären; ingen människa tror på honom. Hör blott på honom en minut, hur
ofta han anser sig behöfva tala om, i hvilken grad han föraktar sig själf,
hvilken usling han är och alt det där, han som inte ens duger till skurk,
han som ej är »hin själf— bara hans adjutant» etc. etc. Verlds- och själf
föraktande rouéer finnas, och föraktet och hånet kan hos dem yttra sig
på många vis, men jag tror att det yttrar sig så som hos Björnklo endast i
en kvinlig författarefantasi. Pessimister med ungefär samma språk i
221
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
