Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
R. WICKBERG, OM KELTERNA.
inom en viss slägt, innehade till en början den högsta myndigheten
som härförare, lagstiftare och domare, men förlorade efter hand
de fredliga attributerna, hvilka anförtroddes åt särskilda ämbetsmän.
Man skulle hafva väntat, att de skilda stammarna med hänsyn både
till sin förvandtskap i religion, språk och samhällsskick och framför
alt till sina grannars öfvermakt skulle hafva sammanslutit sig till några
få enhetliga stater, men så skedde icke. Väl uppstodo både i Irland,
Skottland och Gallien större stamförbund, men enheten var blott en
yttre och blef ofta bruten. Denna lilla ansats till enhet råkade dess
utom i strid med stammarnas benägenhet att falla sönder i mindre
delar. Uppkomsten af klanvwendet, som noga motsvarar det ger
manska feodalväsendet, hindrade kelterna från att med samlad kraft
uppträda mot de väl disciplinerade romerska legionerna och de efter
ära och land sträfvande germanska skarorna.
Man föreställer sig vanligen, att det ur skottarnes historia bekanta
klanväsendet ursprungligen tillhört det keltiska samhällsskicket, och
att begreppen stam och klan äro identiska i den keltiska samhälls
historien. Dr Wickberg påvisar det oriktiga i detta föreställnings
sätt. Klanen är en sekundär bildning inom stammen och skiljer
sig från den senare väsentligast däri, att inom stammen egdes all
jord af medborgarne gemensamt, medan åter inom klanen all jord
ansågs tillhöra chefen, som däraf efter godtycke tilldelade eller från
tog sina klanmän. Klanväsendet har endast inom Skottland hunnit
få en fullständig utveckling, men då detta land längst häfdat sitt obe
roende, har det kommit att betraktas såsom typiskt för alt keltiskt
samhällsskick.
Med rätta polemiserar dr Wickberg mot den ännu i dag gängse
uppfattningen af druidismen såsom en storartad idébyggnad, till sitt
sanna väsen känd endast af några få. Man har nämligen antagit, att
kelternas gudalära ursprungligen var monoteistisk, lika hög och ren
som hebreernas, och att druiderna först i en senare tid och för den
okunniga hopens räkning upptagit den mera lättfattliga läran om
flere gudar. Enligt samma teori förkunnade druiderna läran om ett
lif efter detta och om själavandringen. Afven har man gjort sig
höga föreställningar om druidernas vetenskapliga insigter. Gent här
emot framhåller dr Wickberg, att kelterna från sitt urhem medförde
en tvåfaldig dyrkan, dels af de aflidne fäderna, dels af de mera
framträdande naturföreteelserna, såsom himlen, solen, åskan. Hvad
kelternas tro på odödligheten beträffar, så var den icke af mera ideel
art än andra vilda folks. Den mycket omtalade läran om själavan
dringen hade kelterna för visso icke hemtat från egypterna eller gre
kiska kolonister i Gallien, utan var här liksom hos så mångra andra
vilda folk inhemsk samt hade sin rot i de orediga föreställningarna
om ett tillkommande lif. Om kelternas prester, de berömda drui-
238
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
